De har sovit längre än vanligt, men i den här åldern betyder det att de satt på det ekologiska morgonkaffet vid halv åtta tiden. Fil och müsli till frukost, och noggrann läsning av morgontidningarna med P1 i bakgrunden. Småprat om barnen och barnbarnen, planering inför julstöket.
Det är en vanlig lördag i december. Längs Skånes kust betyder det runt tio plusgrader, lite regn och blåsigt. Inget en bra oljerock inte kan stoppa. Och det är precis vad det här paret, bägge i 60-års-åldern, har på sig när de i gummistövlar kliver ut på stigen ner mot stranden. Det blir den längre rundan idag, mycket julmat har redan hunnit ner och mer lär det bli.
Det är några år sedan de köpte huset nu, men de 2,4 miljoner kronor de betalade känns som ett kap när de läser vad grannarnas hus i samma storlek såldes för. Dessutom betalar sig nästan huset själv, med pengarna de får in på att hyra ut under några sommarveckor.
Det är mest hon som är i huset den här tiden på året, hon som frilansar och trappat ner på jobben. Han bor i fyran vid Lilla Torg i Malmös innerstad men kommer ut över helgerna. Så har det väl i och för sig varit länge nu, han jobbar och drar in pengarna, reser och bor utomlands medan hon njuter allt mer av fritiden. Engagerar sig i byalaget. Hennes senaste insats var att skriva texten till den nya “byahemsidan” som den skämtsamt kallas:
Glemmingebro - en by vackert inbäddad i ett landskap som alltid speglar årstidernas olika skiftningar. Glemmingebros historia sträcker sig långt tillbaka i tiden, ända tillbaks till istiden. Många är de historiska vingslagen, men det är ändå i nuet som vi skall leva och fungera tillsammans.
Här råder lugn och trygghet med ömsesidig respekt för varandra. Vi slår vakt om vår bykänsla, service och företagsamhet. Detta gör vi bland annat genom vårt byalag, där alla i byn är välkomna i gemenskapen.
De är framme vid havet nu, och känner som vanligt på vattnet. Det är isande kallt. Vinden stänker upp vågskummet i deras ansikten. “Du har blivit vackrare med åren”, säger han till henne. Hon säger: “Detsamma”, men måste titta bort, ut över havet, för tankarna på hans affärer med andra kvinnor under perioderna utomlands och misstankarna om besöken på bordellen när han jobbade i Thailand tränger sig på. Hon kunde se det på honom, hur något hände, rynkorna som växte, utslagen på hans armar: han dolde något.
De går vidare i sanden, tysta, och tänker var och en på åren framför sig. Det är inte långt kvar till hans pension. Han känner det i kroppen nu, att han inte längre orkar. Magen körde ihop sig rejält i våras, och de senaste månaderna har det varit hemmorojderna som varit värst, de tär in i själen, kliar och river.
Ja, han orkar inte vara så klar i skallen längre. När det är nåt på gång, tar han nuförtiden alltid de enkla vägarna, ringer samma kontakter på Polisen och i stadshuset. “Tjena Ole”, säger dom, och det är inga problem att få slagkraftiga citat. Men det är något som saknas, det känner han själv, och de yngre reportrarnas gliringar på redaktionsmötena har börjat bita lite mer än för några år sedan. Å andra sidan har han kunnat utveckla andra delar av sitt skrivande. Det har blivit allt mer ögonblicksbilder, eller “möten” som han själv kallar det, i de tidigare mer faktamässiga nyhetstexterna. Ett citat från någon oväntad karaktär, som får det hela att växa till en historia.
Samtidigt har han blivit modigare, bättre på att ta ställning. Där han förut försökte hitta vinklar som skulle försvara det demokratiska system han älskar är det numer “de små människorna” han försöker hitta i sina texter. Det kanske är åldern, brukar han skämta, men han känner sig mer och mer som en av dom. Den 30:e november såg han de svartklädda anarkisterna försöka stoppa nationalisternas lagliga demonstration, och det kändes så bra att han kunde beskriva vad som hände ur de vanliga människornas perspektiv. Redan i ingressen fick han in det:
En obehaglig, aggressiv stämning bröt in i Lunds förstaadventsfirande på söndagen när ett tusental vänsteranhängare skulle försöka hindra 50 högerextremister från att demonstrera.
Lite senare i texten kom ett “möte” han kände sig väldigt nöjd med:
Högerextremisterna skulle marschera till Monumentet, knappt tre kilometer från centralstationen. Sex ridande poliser ställde upp i täten. Bland motdemonstranterna sade några maskerade huliganer:
- Bra kastavstånd mot sittande ankor.
Ja, det var väl inte direkt så dom sa… Men det passade bra in där. De här svartklädda har dykt upp allt oftare de senaste åren, och han känner ett intensivt obehag mot dem. Det är precis som den gamla vännen Ilmar hade sagt när de åt middag för ett tag sedan. Ilmar hade böjt sig över bordet och viskat, “de där ungdomarna, de är parasiter på en kropp i nöd. De är som likflugor som söker mat.” Det här var efter 30:e november i samband med de där löjliga husockupationerna ungdomarna envisades med.
De hade gått över fälten tillbaka till huset nu, och Ole packade sina saker för att åka till stan, han skulle jobba kväll på redaktionen och det var snack om att det skulle hända grejer ute i Rosengård. Hon var mest tyst. När han skulle krama henne hejdå höll hon armarna stelt längs med kroppen. “Skit samma”, tänkte han och satte sig i Volvo V50:n och gasade på in mot stan. Kvällspasset började vid tre, han hade gott om tid på sig.
Lördagskväll på redaktionen, polisradion står på i bakgrunden. Ole kände på en gång när han hörde om kravallerna att det var något på gång som Stockholmsredaktionen skulle gå igång på. Han hade ju varit därute i ghettot många gånger förut, precis som alla i mediasvängen. Oftast tillsammans med en fotograf, det brukar gå snabbt, in-och-ut, ta en bild, fråga någon på gatan ett par grejer. Den här gången visste han att det inte skulle bli så enkelt. Samtidigt kändes det spännande, nästan som när han var ung och det faktiskt hettade till på riktigt.
Han kände sig nöjd när han satte sig i bilen och gasade på ut mot Rosengård den kvällen, om det bara inte hade varit för dom där jävla smärtorna kring analen hade allt varit bra. Han fick fram numret till sin kontakt hos malmöpolisen men visste redan innan han närmade sig Rosengård ungefär hur han skulle berätta historien. Några muslimska fundamentalister hade ockuperat en lokal. Polisen hade gjort det enda rätta, visat ut ungdomarna, visserligen lite hårdhänt, men det hade gått rykten om Al Qaida, sprängämnen så man förstod ju att dom var lite peppade, gubbarna… Ja det hade ju inte gått att bekräfta, terroristkopplingen, så den fick vila tills något mer dök upp…
Nu hade samma bråkungdomar börjat kasta sten på polisen och brandkåren, och några av de där satans svartklädda parasiterna hade såklart åkt dit och hjälpt till, en jävla soppa var det. Vad fan skulle dom dit ut och göra, AFA-hororna? Ja, det lät grovt, men det var jargongen bland polisen och journalisterna, och även om han var noga att ingen utomstående skulle höra, tyckte han om snacket, det gav en trygghet, att de jobbade ihop, han och donut-gubbarna, som han också kallade dom, poliserna.
Ikväll hade tydligen en och annan journalist också fått stenar kastade mot sig. I vanliga fall betydde det att Ole inte tänkte ge sig in på plats, rapporterna från poliskontakten räcker. Men det var något i luften, kanske var det känslan av förnedring han hade fått av hennes stela kram i förmiddags? Han kunde inte sätta fingret på det. Men i kväll skulle han ta mig fan få till en riktigt bra story, tänkte han. Som så ofta förr när han skulle ut på “fältet” började han tänka på sitt tacktal när han tar emot stora journalistpriset… För det han skulle göra nu skulle garanterat väcka beundran. Wallraff skulle ha bleknat av avund om han såg det här!
Han parkerade bilen, såg sig omkring på den mörka parkeringen innan han öppnade bakluckan och drog snabbt på sig burkan han hade köpt på en resa till London för ett par år sedan, mest på skämt men också med någon slags insikt om att man faktiskt kan försvinna helt under den. Han satte på sig mobilens headset och slog in 112 på displayen ifall något skulle hända. I journalistvästens rymliga bröstfickor stoppade han ner flaskorna med bensin han hade preparerat i Hammars Backar en dag förra helgen när hon var på byalagsmöte. Bomullstussarna i öppningarna var våta av bensin och stank, men han skulle inte ha dom där länge, det skulle nog gå bra. Flaskorna hade han tänkt ge till en liten pojke, som i sin tur skulle ge dom till polisen, förhoppningsvis kunde han få allt på bild. Ett Rothenborgskt litet “möte”.
Det blev på en gång varmt under tyget, hans glasögon började imma. Var det verkligen en bra idé det här? För en sekund tvivlade han. Men nu var det för sent att vända om. Han tog ett djupt andetag och vaggade långsamt ut på torget. Klockan var över elva och inga andra kvinnor med burka var ute på torget, eller var det hans längd som fick honom att sticka ut? Flera av killarna som stod och hängde började kolla in honom och peka. Men om han bara vaggade ordentligt kunde han kanske misstas för en gammal tant?, tänkte han.
Just då ringde mobilen. Ole tryckte på headsetet under burkan och viskade fram: “Hallå, för fan, jag kan inte prata”. Men det var hon som ringde utifrån Hammars Backar vid havet.
“Ole, jag tycker inte det här funkar längre. Jag tycker du har stagnerat”. Hon talade så snabbt att Ole inte kunde avbryta, han försökte väsa fram ett “det passar inte nu”. Men hon fortsatte med tårar i rösten utan att lyssna: “Jag vet att du hatar människor egentligen, och att du bara skriver för att få respekt och status. Du är en ynklig reaktionär. Du är inte den man jag älskade. Jag klarar inte av att se dig längre. Kom aldrig hit mer.” Ett klick ekade i Oles öron.
Samtidigt upptäckte han en av killarna stod framför honom. Nära. Han hade huvan på sin munkjacka uppdragen över huvudet och en svart halsduk. “Har du eld?”, frågade han och pekade på en cigarett som vippade i munnen. Ole ansträngde sig till det yttersta för att inte springa därifrån. Hans svettiga tjocka fingrar plockade långsamt fram tändaren från en av fickorna under burkan. Men när han tog fram tändaren föll samtidigt en av flaskorna ut ur fickan, och med ett kras gick den sönder under honom. Ångorna började fylla hans burka. Killen framför honom tog ett steg tillbaka och såg rädd ut. “Va fan är det här”, började han mumla. Ole greps av panik, men på något konstigt sätt kunde han bara tänka på att han skulle göra det han hade bestämt. Han sträckte fram den bensindrypande armen och tände tändaren.
Rubrikerna dan därpå var nedtonade med tanke på omständigheterna. “EXTRA: Terrorn i Rosengård: polis skjuter självmordsbombare”. Det tog flera dagar innan liket kunde identifieras.
“Var det en olycka? En välmeriterad journalist bränner upp sig själv iförd burka, rusar mot en grupp poliser som tvingas skjuta. Hur kunde det gå till?” Spekulationerna pågår i några veckor: var det i själva verket Ole som var Al Qaida i Sverige? En så intrikat täckmantel kunde ingen tänka sig. Säpo vägrar kommentera. Eller var det ett sista desperat försök att fästa uppmärksamheten på kvinnors situation under slöjan?
Media funderar hit och dit men kommer slutligen fram till att AFA i ett desperat försök att mörda poliser planterade bensinen på Ole, tände eld på honom och tvingade honom att springa mot polisen. Ett postumt Stora journalistpriset delas ut där Ole prisas för hans brinnande sociala patos och hans kamp för den “lilla människans rätt till ett drägligt liv” trots illasinnade kriminella krafter. På torget i Rosengård reser Malmö Stad ett minnesmonument. Ilmar håller tal. Fyra antirasister grips under veckorna som följer, och döms till fyra års fängelse vardera.
Ute på Österlen, några månader senare, i ett hus vid havet, sitter en änka och känner efter. Hon ser ut över fälten ner mot stränderna och andas ut. Hon tar fram datorn och börjar skriva på en ny text till byalagets hemsida.
/En litterär sten, kastad av Tvivlaren
För mer läsning:
http://www.motkraft.net/index.php?view=news&id=3380
Om du vill hyra Ole och hans frus sommarhus:
http://www.stugknuten.com/stuga.asp?stugid=6428
Posted in Media, Politik | No Comments »
Ännu ett hårt morgonpass på jobbet. 
En väska av märket Guess smyckad med nitar.