resan hem blir ett helvete. första planet blir tio minuter försenat på grund av en trasig gångbrygga, och jag kutar till gaten till nästa plan som ska ta mig till newark och sen sthlm, men kommer precis när dörrarna till planet stängs. paniken sprider sig, tårarna kommer. jag är i denver, colorado, det enda jag kan tänka på är jon voight i midnight cowboy, jag vet inte riktigt varför för jag är ganska säker på att filmen inte utspelar sig i denver. jo nu vet jag, det är ju john denver som skrivit det fantastiska titelspåret “everybodys talkin’”. nånstans i bakhuvet ser jag mig själv stå i ett gathörn i denver och gråta som jon voight, hemlös, ensam.

dom tjugo minutrarna i kön fram till uniteds servicedisk är dom längsta jag varit med om på länge. kön är fylld av människor som längtar hem och fram till andra människor. en del gråter, en del står tysta, vi är dom förlorade resenärerna, dom desperata. parian som ingen vill tillhöra eller låtsas om existerar. hela tiden fylls kön på, då och då kommer det folk som precis missat sina plan och inte kan tro att vi alla är i samma sits, dom går före kön och blir snabbt tillbakarättade av personalen.

när det väl blir min tur har jag räknat ner förväningarna. worst case: jag blir kvar här i ett dygn. men samtidigt, jag är i USA, bara jag kan ta mig till Chicago eller Newark borde jag kunna hit nåt plan över till Europa. Aldrig har jag längtat efter Europa så desperat.  bara jag kan ta mig till… dubrovnik, prag, zurich, var som helst i europa, så kan jag ta mig hem, tänker jag.

jag anstränger mig för att vara supertrevlig mot den medelålders denver-kvinnan, intalar mig att det inte tjänar nåt till att bli arg. försöker att inte heller visa mig för desperat, men kan till slut inte hålla mig, gråter stilla i händerna och tänker ja, va fan, det skadar inte att hon får se mig gråta. jag snyftar fram ett “I just want to be with my family”, hoppas damen har lite svenniga ideal, så borde hon väl kunna ta hand om mig. till min förvåning tittar hon bara bort, låtsas inte om mina tårar, antagligen får hon väl nog av sånt skit i sitt yrke, stackarn. jag klandrar henne inte, värre jobb kan jag inte tänka mig.

det tar henne en halvtimma av överläggningar med folk som vet bättre än henne på nåt utrikeskontor, men till slut har hon hittat en möjlig resväg via chicago och frankfurt där jag skulle komma fram till arlanda bara nio timmar senare än planerat. det är inte så illa pinkat tänker jag. men det är en hake, för att det ska funka ska jag komma på ett fullt plan till chicago. jag blir ställd i standby, på hög prio lovar hon.

återigen börjar oron stiga inom mig. jag står vid gaten och ser mitt namn halka ner från fjärde till tolfte plats på kölistan som visas på monitorer. det känns som en tv-show, eller sporttävling, med live-rapportering, kan man inte få slå vad också, gör man det vid disken där borta? vad styr dessa listor, försöker jag tänka. antalet lediga platser på planet går lite upp och ner, ibland ska jag få plats på planet, ibland inte. jag börjar stänga av dom mentala systemen inom mig, visualiserar en stor rymdbas där hela sektioner slocknar och försätts i vila. det är ingen idé att jag faktiskt upplever detta drama, bättre då att jag försätter mig någon slags koma och vaknar upp när jag är framme.

konstigt nog fungerar det. förutom ångestvågen som sköljer över mig när jag väl sitter på det jävla planet till chicago hör flygpersonalen säga att ena motorn är trasig. en halvtimma går. en timma går. då börjar jag tappa kontrollen. några tvingar besättningen att öppna dörrarna till planet och går av för att försöka hitta andra resvägar. jag sitter med min resplan framför mig och försöker räkna när vi senast behöver komma fram men hjärnan har slutat funka, det går inte. men till slut, efter en timma och förtiofem minuter, kan planet börja röra på sig. när det lyfter från marken tar jag återigen fram bilden av rymdbasen inom mig och stänger av hela skiten. let’s go grönsak.

resten av resan tillbringar jag i en tidlös grå soppa. jag minns en fiskburgare från macdonalds i chicago och en cigarett i frankfurt som fick mig att knäa till på gatan utanför terminalen. jag minns att jag smakade på de tunna köttskivorna som serverades på sas-planet till sthlm och att jag var tvungen att lämna ifrån mig innandömet till min miami beach zippo till nåt tyskt snutsvin. jag minns att jag tog en sömntablett på den långa flygningen över atlanten, att jag inte kunde vakna, jag somnade om och om, huvudet var en tung säck som rullade på mina axlar, yuck.

det är först när jag står i arlandas ankomsthall och spanar efter min väska som jag slår på min mentala närvaro igen. jag förvånas över att det gick, känner mig rätt kaxig när jag ser mig i spegeln.

väskan har tyvärr tagit min ursprungliga rutt och befinner sig i newark så jag reser lätt hemåt, känns lika bra så. när jag är på tunnelbanan hem kommer känslorna tillbaka. det som funnits i mig och växt när systemet var avstängt, det där hatet mot flygbolagen, mot affärsresenärerna (och mot mig själv som är på planet och låter det lyfta, låter skiten finnas). jag förstår nu mina känslor, tankarna är tydliga inom mig trots 27 timmars resa och jetlag.

att resa, är ju att blotta sig, att frigöra sig från sammanhang. det är att befinna sig på okänd mark, att utlämna sig till flygbolag och teknik, maskiner och ogripbara regler. man är en liten liten människa på en flygplats där tusentals plan lyfter varje dag, en myra i en stack.

allas vår ensamhet syns så väl när vi reser. just detta exploaterar kapitalismen till fullo, och affärsresenärerna är dom första att köpa betet. flygplanet, en metafor för samhället, på den omöjliga platsen: i luften, på himlen.

det här miraklet borde vara en plats för jämlikhet, en plats för mänsklighet. men så är inte fallet. det är ett fullständigt klassamhälle, separata sektioner, med totalt olika förutsättningar, enbart styrt av resurser. på chicago-frankfurt planet kunde dom i allra första klass ligga ner fullt utsträckta, serveras champagne och exklusiva maträtter på tjocka stora porslinstallrikar från en kvinna som klätt ut sig till kock… medan vi där bak sitter trångt och får små lådor med äcklig konstig mat.

affärsresenärerna med sitt hotellrunkande, helt uppslutna i sin jakt efter exklusivitet och unika erfarenheter, kickar… jävla as. jag ska döda er allihopa. omänskliga svin.

nu när jag berättat om den här hemresan kan jag ta några steg tillbaka. jag ska skriva en till rapport om mina sista två dagar i austin, den kommer handla om dom här sakerna ungefär, om anarkismens universella löfte, om vintage och om svensk hiphop.

solen försvann väl över natten, antar jag, men den ska komma fram under dagen. men nu, i diset, har temperaturen hoppat ner till 13-14 grader. jag sitter på ett Jo’s Coffee, ett kafe på South Congress, södra sidan floden och äter frukost. Huvudvärk och ont i kroppen, för jag kunde inte sova mer än fem timmar i natt, gick och la mig för sent, kunde inte sova längre på morgonen. nån slags jetlag-grej antar jag, för mygod vad jag är trött.

låt mig beskriva platsen. south congress är en av huvudgatorna i Austin, så den är bred, det är väl i och för sig alla gator i austin om man jämför med stockholm, men här är det tre filer i varje riktning. men här uppe är det inte så mycket trafik. gatan är kantad av affärer och hus, ett eller två våningar. i just det här området, som många säger är det trevligaste i austin, är det mycket träd och små parker, tvärgatorna är lummiga små villaområden med gamla trähus, väldigt vackert och speciellt. precis här i backen ligger också två gamla hotell, som tyvärr var fullbokade över sxsw festivalen, där jag väldigt gärna hade bott istället för det tråkiga businesshotellet jag har rum i nere i downtown. visst, det är fantastisk utsikt över sjätte gatan där alla klubbarna ligger, och närheten till allt är lite bra, men ändå, det här området har så mycket mer känsla.

Jo’s Coffee

dom stora svarta vackra fåglarna som kallas blackbirds sjunger på det där osannolikt höga lite bubbliga skrikande sättet. det sitter minst fem sex stycken i trädet ovanför mig. när jag först kom hit trodde jag att det var nåt ljud taxibilarna gjorde för att visa sin närvaro, men det är fåglar, väldigt högljudda sådana. på bordet framför mig står resterna av min frukost, jag åt nåt som är vanligt här och kallas migas, en frukosttaco med omellet, grönsaker och ost. Och en kaffe och en juice. Jag vet att det här är lite tjatigt, men det här med amerikanskt kaffe, det är så konstigt, det är ju inte kaffe som vi känner det, men ändå så gott! jag dricker liksom två stora muggar varje gång.

Blackbird

tack vare ip-telefoni kan jag ringa till svensk lokaltaxa från USA, det är fantastiskt. så jag ringde hem till familjen, och blev helt överrumplad av att bella tre år svarade. hon sa att hon ville komma till mig, kanske imorgon? nej, jag är så långt borta, man måste åka flygplan i en hel dag för att komma hit. men jag kan åka flygplan också, sa hon. sen ville hon inte prata mer, hon blev för ledsen. jag med, började gråta, den kärlek jag känner till henne, så stark. men ändå, att kunna ringa och prata utan att det är nån stor grej gör liksom resandet så mycket enklare, avdramatiserat.

igår var en bra dag. på morgonen gav jag en intervju till två filmnördar som bara ääääälskade min film, “definetely the best film in the festival”. det är alltid lite overkligt när någon har tänkt så mycket på något man gjort. men det jag vet och kan om män och manlighet verkar onekligen vara ganska nytt för många amerikaner. dom sitter med stora ögon och hummar och nickar, lyssnar noga. på eftermiddagen träffade jag marknadschefen för bolaget som ska distribuera min film i USA, ett bolag som jobbar mest mot digitala plattformar, det vill säga iTunes, Netflix och andra websiter som säljer och hyr ut film online. Dom har också video-on-demand kanaler som når många miljoner amerikaner, och tror stenhårt på min film. enligt dom funkar inte allt via dessa kanaler, det måste finnas något som får filmen att sticka ut, och med min film är det såklart sex. det är såklart därför det här bolaget är så peppade på att sälja filmen i USA. borde jag vara irriterad över det, den lättåtkomligt kommersiella aspekten av min film? nja, kanske. men jag gjorde inte filmen för att den skulle vara spektakulär, om det blir en bieffekt så, okej med mig. jag är ganska säker på att min kritik av manligheten och framförallt prostitution kommer fram, även till amerikaner. det är det jag hört från dom som sett den. dom som kommer ladda hem den i tron att de ska få se snaskiga sexscener kommer antagligen bli rätt besvikna.

en timma innan visningen av min film hoppade jag upp på min trotjänare “cykel” och trampade på cykelvägen längs floden ut mot biografen. solen höll precis på att gå ner, det var varmt och fint. under en motorvägsbro stod massor med folk och tittade mot himlen. vad kollar ni efter?, frågade jag några snubbar. jo, precis när solen går ner flyger en massa fladdermöss ut från sina hålor i brokonstruktionen ut för att fånga insekter under natten, sa dom. well, bäst att jag stannar, tänkte jag. några minuter senare började fladdermössen pipa och sen kom dom, tusen och åter tusentals, myllrande ur sprickor och hyllor. dom formade stora moln på himlen som steg och försvann söderut mot träskmarker där det finns gott om mat. det var en fantastisk syn.

jag fortsatte bort mot cykelbron över floden, och mitt därute på bron hade några lokala punks ordnat en spelning. en snubbe öste på ett leksaksinstrument med egna samplingar medan en annan sjöng. tjugo tretti punkare stod och drack öl och dansade med. jag såg sista låten som slutade med att publiken slet sönder sångarens kläder, i love punks.

där bron tog slut hade hundratals blackbirds samlats i träden. ljudet var öronbedövande, massivt. dom är så fina fåglar, liknar nästan exakt den stora svartkråkan jag har tatuerad på min högra överarm och axel. jag stod där länge och bara lyssnade, lycklig över att vara där, lycklig över att ha hyrt den där cykeln som fört mig dit, det optimala sättet att närma sig världen på.

Alamo Drafthouse

visningen av min film var på biografen som jag kollade in i förrgår, alamo drafthouse, en fantastisk entuasiastdriven biograf med fem salonger. grejen med den här biografen är att dom serverar mat i salongen. framför varje stolsrad finns en bänk. när man satt sig i salongen kommer en råsnäll servitör/servitris och tar beställningar. dom serverar typ 40 olika sorters öl, sallader, pizza, burgare, mex-käk och mackor, vällagat och gott. personalen har liksom hittat nåt sätt att röra sig på i salongen så att dom inte stör visningen, så svaret på den uppenbara frågan om huruvida det inte blir en sämre bioupplevelse på grund av matserveringen är: nej. tvärtom, så jävla soft att sitta och äta och dricka öl och kolla på film. det löser också ett av de stora problemen med att gå på bio jag alltid har i sverige - ska man äta före eller efter? före är det för tidigt, efter är det för sent. ofta slutar det med att jag skiter i bio helt. det var kul att se min film i den miljön, publiken skrattade mycket och verkade hänga med i filmen.

efteråt var det frågestund, i stort sett samma frågor som alla har, hur det funkar på bordellen, hur lagstiftningen ser ut, hur kvinnorna mår, vad männen är ute efter och så vidare. det är alltid lika skönt att kunna lägga ut texten, filmen funkar så bra som frågeställare, det blir så lätt och roligt att diskutera efteråt. tyvärr så kunde vi inte prata så länge för nån annan film skulle visas i samma salong, men ute i foajen fortsatte jag prata med folk i nästan en timme. massor med folk kom fram och ville skaka hand och tacka för en fin film. ett gäng med tjejer ville prata länge om hur relationerna mellan män och kvinnor på bordellen kan kopplas till män och kvinnor har det i vardagen. alltså i stort sett samma frågor och diskussioner som uppstått i sverige efter visningar. vilket förvånade mig lite, möjligen var publiken mer förvånad och överrumplad av mina tankar här än i sverige där många har mer färdiga resonemang.

en äldre man kom fram och frågade om jag kände till att den nordkoreanska diktatorn Kim Il Jong på åttiotalet var så peppad på blondiner att han importerade sexarbetare från sverige. “du måste hitta dom kvinnorna och göra en film om hela grejen”, tyckte han. “det är ett scoop”. well, har nån hört talas om det här? kontakta mig. låter som en intressant historia att berätta.

efter visningen kände jag mig så glad, det var så skönt att det var över och hade gått bra. jag cyklade långsamt tillbaka in till downtown och alla klubbarna och stack till ett ställe som heter mohawks patio där några bra band skulle spela under kvällen. med mitt platinum badge kunde jag gå förbi den tvåhundra meter långa kön. jag ville också dit för att träffa en svensk tv-personlighet som råkar vara här i austin för att göra intervjuer med musiker och band för hans musikblogg. jag hade inte träffat honom tidigare men visste att han skulle vara här så jag tog kontakt med honom för några veckor sen för att se om vi kunde ses. när jag kom stod han böjd över en laptop, mitt inne i en text. jag satte mig i soffan med en öl och slappnade utav som man brukar säga. efter ett tag var hans blogginlägg postat och vi började prata. det kändes skönt att träffa en svensk, och vi fick genast bra kontakt.

på scenen spelade först holy fuck! från canada, fyra snubbar som gör ösig psykedelisk indie, trummor, bas och två synthar, väldigt bra. jag trodde jag hade läst fel i programmet men sen klev NZA från Wu Tang Clan upp och gjorde det mest oengagerade framträdande jag nånsin sett på en scen. med ena handen i fickan stod han packad, uttråkad och/eller stenad och mumlade sina rhymes. vid ett tillfälle kom hans manager fram och bad honom ta undan mobilen - snubben stog och messade under sin spelning… på sedvanligt vidrigt maner drog han och hans två kompisar till slut upp en ung tjej på scen som dom juckade lite mot innan DJn mitt i en låt avslutade den sämsta spelning jag sett på länge. det sista jag såg var hur snubbarna och deras manager strollade iväg på gatan med tjejen mellan sig, vidrigt. ingen på den smockfulla gatan verkade bry sig om dom när dom gick, ett gäng föredettingar på väg till hotellet.

sist på scen vid ett-tiden var the xx, ett gift par på gitarr och bas och en elektro-trummis. dom spelade fin och sorglig pop med ett eget väldigt luftigt sound men jag var så trött att jag inte orkade lyssna ordentligt. istället sa jag hejdå till tv-mannen, tackade för en trevlig afton och rullade långsamt hem genom vattenfestival-myllret till hotellet.

i nästa rapport:
en vila under ett träd, svensk hiphop och lite mer.

Rio Rita Café och Bar, soft ställe.

East side Pedal Pushers, punk-bike-lovers-ställe där jag hyrde en grym treväxlad cykel med det exotiska märket “cykel”.

FUCK ART - MAKE WAR. Vad mer behöver man säga?

Family Thrift Store, gigantiskt ställe. Mest junk, men fruktansvärt billigt.

I kön.

PC GURU… så jävla roligt…

En av alla grymma gatuvintage-loppisar, I’m ruined!!

Fetma är ett av USA’s största folkhälsoproblem.

Cykel. Och ännu en fantastisk gatuloppis. Beyond Retro - ät hundbajs.

Fran’s hamburgers på South Congress. Very nice.

En veggie boca burger med jalapenos och ost, sourdough bread. Hundra procent gott.

Äppelknycharjazz, I like…

det var tolv år sen jag satt på ett plan till chicago sist. jag skrev om det i min första reserapport, som senare kom att bli del av boken “LOSER.”, en förvirrad resebok, eller vad som idag skulle kallas blogg-bok. Texter utan gemensam nämnare mer än jag, ett direkt språk, som i ärlighetens namn kanske inte skulle ha överförts till papper. jag kan inte låta bli att rodna varje gång jag ser boken.

det har alltid varit ensamheten som drivit mig att skriva. eller snarare sökandet efter lindrandet av ensamheten. en känsla av att någon ser mig, i dom här orden jag skriver. om och när någon läser dom, blir jag till, finns jag. i den mån jag brytt mig om språk och fina formuleringar, är det för att göra det roligare att skriva. mitt mål har aldrig varit att skriva vackert, bara att bli hörd.

jag gjorde den här resan för tolv år sedan, och det är väl egentligen inte mycket som förändrats. jag är samma person, med samma förutsättningar och motiv. en vit man, på toppen av många näringskjedjor, med mängder av privilegier, ute på en slags egotripp. jag är inte på den här resan för att rädda världen, och var det inte då heller. det jag gör, gör jag för att hela mig själv, hur tråkigt det än låter.

ja nu har jag såklart inte en aning om varför alla andra på planet är här, dom flesta är väl ute på nån jävla värdelös affärsresa säkert, gubbsvin på väg till och från nåt uselt säljmöte där dom försökt dra in stålars till nåt företag. inget får mig att hata världen mer än affärsresenärerna, deras vidriga kostymer, avstängda miner och fixering vid bekvämlighet, särbehandlingen de får, pengarna som flödar för att ha dem på dom dyraste platserna i planet… det är ungefär så nära man kan komma den fysiska inkarnationen av kapitalismen som idé, en armé av affärsgubbar med sina fula jävla svarta kabinväskor med äckliga HP-datorer i och tråkiga tidningar om teknik och hotell. att vara i närheten av den kulturen, eller ännu värre, nästan en del av den, får mig att må illa.

men jag är inte en av dom. jag är inte anställd av nåt bolag, jag har inget frequent flyer kort eller ful kabinväska. jag är på resa för att visa min film, som på något sätt är en krigsförklaring mot den inhumana värld affärsgubbarna rör sig i. dom diskreta männen, makthavarna, big spenders, bortskämda ojämställda globala gubb-svin. dom är så vana att få allt dom vill ha, ett litet knyck med platinakortet så är allt klart. det är dom som förstör vår värld med sitt gränslösa intresse av att köpa och sälja.

dom här männen är flaggbärarna i vår värld, deras beslut påverkar oss alla, eller kanske mest av allt människor i länder där politiken har mindre makt än i sverige. där rovkapitalisterna privatiserar och snor åt sig av naturrikedomar och exploaterar människors strävan efter ett bättre liv. och dom är män, tro mig, inget snack om saken. vad gör deras barn när dom är ute och säljer på feta möten och träffar andra svin på stora miljard-byggen till konferenskomplex? vem tar hand om deras barn? några medlöpare till hemmafruar/överklasskvinnor eller lågavlönade importerade barnflickor?

meningslösheten skriker åt oss på flygplatserna, det är shoppingen som tidsfördriv, förstorade spritflaskor ingen behöver. det vore tusen gånger mer logiskt med stora botaniska växthus på flygplatserna, lugna platser där man kunde slå sig ner och vila, bord att sitta runt och mötas. tänk vilka möjligheter till insikter på dessa platser där människor befinner sig utan den trygghet och begränsning som ett hem och ett sammanhang innebär.

typiskt min tur att hamna bredvid en gammal man som äter rått kött ur en bit papper, så jävla ofräscht. han ser ut nästan exakt som han john zerzan, kan det vara han? en gubbnörd, med skjorta, för korta fjällrävenbyxor typ, och ur sin lilla handväska tar han fram olika förslutningsbara påsar med tandtråd, tandborste, kam, deodorant. han borstar tänderna och använder tandtråd efter varje gång han ätit lite kött. jag mår illa av honom, hjälp. stoppa undan köttet lilla gubbe jag kräks.

sen landar planet till slut och resan har trots allt gått ganska fort. jag träffar ett par killar från stockholm, en av dom är luger-boss som jag träffat förut. den andra presenterar sig som bokare på Debaser, jag funderar på att fråga honom om debaclet på Debaser i helgen, när ett band istället för att spela tog upp folk som läste politiska texter och efter 20 minuter blev nerkörda från scenen. men nej, jag vill inte att han ska bli sur på mig nu, jag behöver folk att hänga med, det kanske blir tid för den diskussionen senare. Lugerbossen och jag pratar om Sandviken och Kungens, det lilla spelstället som dom drog igång på 90-talet och som sen blev Luger som sen blev uppköpt av ett multinationellt bolag som ägs av Clear Channel… Han ursäktar sig lite när han berättar om allting. Vi har gått över till den mörka sidan, säger han medan vi väntar på väskorna. Han ska också till Austin såklart.

Det vimlar av svenska popartister på flygplatsen, många som ska till SXSW för att göra spelningar. De flesta ser sådär typiskt svenska och snygga ut, en, nej två! David Sandström lookalikes komplett med hatt och skägg, smala snygga tatuerade snubbar. på tåget mellan terminalerna tar jag kontakt med ett par av dom som pratar norrländska, det visar sig vara supertrevliga killar från Lule och Pite, som spelar i ett band som heter Movits!, Hiphopjazz med DJ, saxofon och sång på svenska, hur kan det låta? Bra antagligen för dom har redan vart på turne i USA och nu ska dom tillbaka en sväng, med start i Austin under filmfestivalen. Dom verkar gilla mig för det tar bara fem minuter, sen får jag deras telefonnummer.

Jag kommer genast att tänka på den där sommaren jag åkte till Roskilde själv, utan vänner, jag vet inte varför… hur kunde jag vara så dum? men där var jag, och hade superångest, ensam i ett tält i Roskilde. jag minns inte hur länge ensamheten varade, men jag minns väl hur jag var på en konsert med Jeff Buckley, och råkade hamna bredvid några norrlänningar, från Skellefteå, och hakade på dom. dom var så snälla mot mig och vi hängde rätt mycket. sen åkte jag upp till trästock senare samma sommar, och sov hos en av dom. allting fick förstås lite annan vändning när jag några månader senare fick ihop det med en av snubbarnas tjej när hon hade flyttat till Sthlm. (hon var inspirationskällan till en text jag skrev i Darling om hur det känns när man träffar ett ex på krogen tillsammans med en ny snubbe och drabbas av panik: om hon är ihop med den där idioten nu, vad såg hon hos mig då?) men det jag ville säga med allt detta är väl, om du känner dig ensam, sök upp nån norrlänning, han eller hon kommer antagligen förstå din situation och va snäll. jag vet att jag skulle göra det om jag träffade en ensam dokumentärfilmsregissör på vift i världen.

tillbaka till o’hara international airport i chicago, där tullen är snabbt avklarad, väskan är hämtad och jag ser dörrarna till amerika öppnas framför mig, bokstavligen. det är en helig stund för mig, dom första andetagen ute i det fria i ett annat land efter en flygresa. jag står där i solen och andas, känner värmen. tänder en cigg och känner nikotinet rusa i kroppen. jag ser mig omkring, och då slår det mig att det var precis exakt här jag stod för tolv år sedan tillsammans med matti k, när jag allra första gången kom till usa. det känns nästan läskigt.

den snälla luger-bossen med skägget frågade om han skulle vänta på mig medan jag rökte (så omtänksamt!) men jag tackade nej, ses vid planet. jag röker min cigg och står i solen ett tag och skriver ett sms hem till familjen. så snart barnen fick veta att jag skulle åka bort började dom utveckla olika sjukdomar, magont, feber… jag börjar nästan gråta när jag tänker på bella som igår kväll la sig ovanpå mig och sa, jag vill inte att du åker, pappa. för jag vill vara med dig. och lo som ville ligga så nära hela natten, hålla mig i handen. och så anna som inte kommer kunna jobba eller göra nåt annat på ett par dar innan dom vant sig vid min frånvaro. trots omaket för henne kan jag inte låta bli att känna mig nöjd över att jag betyder så mycket för barnen. vad fruktansvärt det skulle vara om dom inte brydde sig om att man försvann, om ens för några dar!

dags att gå på planet till austin, bara tio minuter kvar och jag gör ett stressköp av en fiskburgare på macdonalds, vilken grej, jag har inte ätit på macdonalds på många många år. det smakar helt okej.

nu är det dagen efter och jag är i en hotellsäng. det är fortfarande mörkt ute. gårdagen avslutades på en mex-krog tillsammans med ett gäng unga män från musikbranschen. det var trevligt, men när jag tog min tredje öl, och hade satt i mig den där superstora vegoburriton, ja då sa det pang, jag blev så trött att jag inte kunde andas knappt. jag promenerade en bit, det var skönt, sen bums till hotellet.

jag är ensam i austin, en ny dag framför mig. två intervjuer är inbokade i eftermiddag, det ska bli spännande att se hur det blir. och tur att det finns så många snälla norrlänningar i den här stan just nu. lär behövas!

- kärlek
- kaos

Jag vill tro på:

- människans inneboende godhet
- naturens förmåga att överleva
- skapande genom destruktivitet
- mig själv

Jag vill inte tro på:

- karma
- skadeglädje

Jag tror inte på:

- gud
- drift
- horoskop
- det som står i tidningarna överhuvudtaget om inte jag skrivit det själv

Men låt oss ta några steg tillbaka. Vad har hänt.

Polis varnar för tio tusen våldsamma antifascister. Media hakar på och förmedlar okritiskt nyheten att det som kommer ske är inget mindre än ett terrorangrepp, från de “väpnade grenarna” av vänstern som SvD:s ledare uttryckte det. Hundratals journalister checkar in på hotell i Malmö, fixar livvakter så att de inte ska bli slagna (är det månne judiska journalister rädda för sin säkerhet?). Och. Så händer det otänkbara. Bara ett hundratal personer demonstrerar.

Tänk - för ett ögonblick - den otänkbara tanken. Att media och polis faktiskt skapar förutsättningarna för hur vår värld ser ut. Det går liksom emot allt de själva verkar tro. Borgerlig press och polismakten verkar tycka att de liksom är offer för yttre krafter, därför kan de säga vad som helst utan att verkligheten ändrar sig. Som ett Lost-avsnitt, typ.

Tänk om det var tvärtom. Vänsten kallar till presskonferens: “Vi har beslutat att beväpna oss med hjälmar, sköldar, batonger och pepparsprej för vi misstänker att polisen kommer attackera oss. Vi har också bett våra skyddsombud ta upp frågan med Malmö Stad att polisen har satt upp taggtråd som vi kan göra illa oss på. Vi vill också varna för att vi har fått information som tyder på att media kommer svartmåla och demonisera vårt demonstrationståg genom att kalla det för en täckmantel för terroristorganisationer som inte skyr några medel. Därför har vi beslutat oss för att spränga alla tidningsredaktioner utom Dala-Demokraten i luften snarast möjligt.”

“I media florerar spekulationer kring att vänsterextremister är ansvariga för bränderna i Södertälje. Detta är inte bekräftat och den pågående polisutredningen får visa vem eller vilka som bär ansvar. I vilket fall som helst är bränderna mycket allvarliga.” skriver hon på Newsmill. Hon passar också på att belysa det faktum att det inte finns några människor som tycker saker, utan faktiskt BARA extremister: “I Rosengård i december var det vänsterextremister - inte de boende - som uppviglade stämningen som ledde till kravallerna.”

Är det inte lite konstigt att en minister går ut och försöker kamma hem hatpoäng genom spekulationer i media - när någon bränt ner varuhus? Nej, inte om man är Ms Sabuni, with a moderat-plan to kill all niggers, blattar och extremists. Keep your hats on, friends. It’s drizzling…