report one.
Wednesday, March 17th, 2010report 1. ohara deja-vu smoking and always friendly norrlänningar!
det var tolv år sen jag satt på ett plan till chicago sist. jag skrev om det i min första reserapport, som senare kom att bli del av boken “LOSER.”, en förvirrad resebok, eller vad som idag skulle kallas blogg-bok. Texter utan gemensam nämnare mer än jag, ett direkt språk, som i ärlighetens namn kanske inte skulle ha överförts till papper. jag kan inte låta bli att rodna varje gång jag ser boken.
det har alltid varit ensamheten som drivit mig att skriva. eller snarare sökandet efter lindrandet av ensamheten. en känsla av att någon ser mig, i dom här orden jag skriver. om och när någon läser dom, blir jag till, finns jag. i den mån jag brytt mig om språk och fina formuleringar, är det för att göra det roligare att skriva. mitt mål har aldrig varit att skriva vackert, bara att bli hörd.
jag gjorde den här resan för tolv år sedan, och det är väl egentligen inte mycket som förändrats. jag är samma person, med samma förutsättningar och motiv. en vit man, på toppen av många näringskjedjor, med mängder av privilegier, ute på en slags egotripp. jag är inte på den här resan för att rädda världen, och var det inte då heller. det jag gör, gör jag för att hela mig själv, hur tråkigt det än låter.
ja nu har jag såklart inte en aning om varför alla andra på planet är här, dom flesta är väl ute på nån jävla värdelös affärsresa säkert, gubbsvin på väg till och från nåt uselt säljmöte där dom försökt dra in stålars till nåt företag. inget får mig att hata världen mer än affärsresenärerna, deras vidriga kostymer, avstängda miner och fixering vid bekvämlighet, särbehandlingen de får, pengarna som flödar för att ha dem på dom dyraste platserna i planet… det är ungefär så nära man kan komma den fysiska inkarnationen av kapitalismen som idé, en armé av affärsgubbar med sina fula jävla svarta kabinväskor med äckliga HP-datorer i och tråkiga tidningar om teknik och hotell. att vara i närheten av den kulturen, eller ännu värre, nästan en del av den, får mig att må illa.
men jag är inte en av dom. jag är inte anställd av nåt bolag, jag har inget frequent flyer kort eller ful kabinväska. jag är på resa för att visa min film, som på något sätt är en krigsförklaring mot den inhumana värld affärsgubbarna rör sig i. dom diskreta männen, makthavarna, big spenders, bortskämda ojämställda globala gubb-svin. dom är så vana att få allt dom vill ha, ett litet knyck med platinakortet så är allt klart. det är dom som förstör vår värld med sitt gränslösa intresse av att köpa och sälja.
dom här männen är flaggbärarna i vår värld, deras beslut påverkar oss alla, eller kanske mest av allt människor i länder där politiken har mindre makt än i sverige. där rovkapitalisterna privatiserar och snor åt sig av naturrikedomar och exploaterar människors strävan efter ett bättre liv. och dom är män, tro mig, inget snack om saken. vad gör deras barn när dom är ute och säljer på feta möten och träffar andra svin på stora miljard-byggen till konferenskomplex? vem tar hand om deras barn? några medlöpare till hemmafruar/överklasskvinnor eller lågavlönade importerade barnflickor?
meningslösheten skriker åt oss på flygplatserna, det är shoppingen som tidsfördriv, förstorade spritflaskor ingen behöver. det vore tusen gånger mer logiskt med stora botaniska växthus på flygplatserna, lugna platser där man kunde slå sig ner och vila, bord att sitta runt och mötas. tänk vilka möjligheter till insikter på dessa platser där människor befinner sig utan den trygghet och begränsning som ett hem och ett sammanhang innebär.
typiskt min tur att hamna bredvid en gammal man som äter rått kött ur en bit papper, så jävla ofräscht. han ser ut nästan exakt som han john zerzan, kan det vara han? en gubbnörd, med skjorta, för korta fjällrävenbyxor typ, och ur sin lilla handväska tar han fram olika förslutningsbara påsar med tandtråd, tandborste, kam, deodorant. han borstar tänderna och använder tandtråd efter varje gång han ätit lite kött. jag mår illa av honom, hjälp. stoppa undan köttet lilla gubbe jag kräks.
sen landar planet till slut och resan har trots allt gått ganska fort. jag träffar ett par killar från stockholm, en av dom är luger-boss som jag träffat förut. den andra presenterar sig som bokare på Debaser, jag funderar på att fråga honom om debaclet på Debaser i helgen, när ett band istället för att spela tog upp folk som läste politiska texter och efter 20 minuter blev nerkörda från scenen. men nej, jag vill inte att han ska bli sur på mig nu, jag behöver folk att hänga med, det kanske blir tid för den diskussionen senare. Lugerbossen och jag pratar om Sandviken och Kungens, det lilla spelstället som dom drog igång på 90-talet och som sen blev Luger som sen blev uppköpt av ett multinationellt bolag som ägs av Clear Channel… Han ursäktar sig lite när han berättar om allting. Vi har gått över till den mörka sidan, säger han medan vi väntar på väskorna. Han ska också till Austin såklart.
Det vimlar av svenska popartister på flygplatsen, många som ska till SXSW för att göra spelningar. De flesta ser sådär typiskt svenska och snygga ut, en, nej två! David Sandström lookalikes komplett med hatt och skägg, smala snygga tatuerade snubbar. på tåget mellan terminalerna tar jag kontakt med ett par av dom som pratar norrländska, det visar sig vara supertrevliga killar från Lule och Pite, som spelar i ett band som heter Movits!, Hiphopjazz med DJ, saxofon och sång på svenska, hur kan det låta? Bra antagligen för dom har redan vart på turne i USA och nu ska dom tillbaka en sväng, med start i Austin under filmfestivalen. Dom verkar gilla mig för det tar bara fem minuter, sen får jag deras telefonnummer.
Jag kommer genast att tänka på den där sommaren jag åkte till Roskilde själv, utan vänner, jag vet inte varför… hur kunde jag vara så dum? men där var jag, och hade superångest, ensam i ett tält i Roskilde. jag minns inte hur länge ensamheten varade, men jag minns väl hur jag var på en konsert med Jeff Buckley, och råkade hamna bredvid några norrlänningar, från Skellefteå, och hakade på dom. dom var så snälla mot mig och vi hängde rätt mycket. sen åkte jag upp till trästock senare samma sommar, och sov hos en av dom. allting fick förstås lite annan vändning när jag några månader senare fick ihop det med en av snubbarnas tjej när hon hade flyttat till Sthlm. (hon var inspirationskällan till en text jag skrev i Darling om hur det känns när man träffar ett ex på krogen tillsammans med en ny snubbe och drabbas av panik: om hon är ihop med den där idioten nu, vad såg hon hos mig då?) men det jag ville säga med allt detta är väl, om du känner dig ensam, sök upp nån norrlänning, han eller hon kommer antagligen förstå din situation och va snäll. jag vet att jag skulle göra det om jag träffade en ensam dokumentärfilmsregissör på vift i världen.
tillbaka till o’hara international airport i chicago, där tullen är snabbt avklarad, väskan är hämtad och jag ser dörrarna till amerika öppnas framför mig, bokstavligen. det är en helig stund för mig, dom första andetagen ute i det fria i ett annat land efter en flygresa. jag står där i solen och andas, känner värmen. tänder en cigg och känner nikotinet rusa i kroppen. jag ser mig omkring, och då slår det mig att det var precis exakt här jag stod för tolv år sedan tillsammans med matti k, när jag allra första gången kom till usa. det känns nästan läskigt.
den snälla luger-bossen med skägget frågade om han skulle vänta på mig medan jag rökte (så omtänksamt!) men jag tackade nej, ses vid planet. jag röker min cigg och står i solen ett tag och skriver ett sms hem till familjen. så snart barnen fick veta att jag skulle åka bort började dom utveckla olika sjukdomar, magont, feber… jag börjar nästan gråta när jag tänker på bella som igår kväll la sig ovanpå mig och sa, jag vill inte att du åker, pappa. för jag vill vara med dig. och lo som ville ligga så nära hela natten, hålla mig i handen. och så anna som inte kommer kunna jobba eller göra nåt annat på ett par dar innan dom vant sig vid min frånvaro. trots omaket för henne kan jag inte låta bli att känna mig nöjd över att jag betyder så mycket för barnen. vad fruktansvärt det skulle vara om dom inte brydde sig om att man försvann, om ens för några dar!
dags att gå på planet till austin, bara tio minuter kvar och jag gör ett stressköp av en fiskburgare på macdonalds, vilken grej, jag har inte ätit på macdonalds på många många år. det smakar helt okej.
nu är det dagen efter och jag är i en hotellsäng. det är fortfarande mörkt ute. gårdagen avslutades på en mex-krog tillsammans med ett gäng unga män från musikbranschen. det var trevligt, men när jag tog min tredje öl, och hade satt i mig den där superstora vegoburriton, ja då sa det pang, jag blev så trött att jag inte kunde andas knappt. jag promenerade en bit, det var skönt, sen bums till hotellet.
jag är ensam i austin, en ny dag framför mig. två intervjuer är inbokade i eftermiddag, det ska bli spännande att se hur det blir. och tur att det finns så många snälla norrlänningar i den här stan just nu. lär behövas!
