Den här bilden kom i ett brev till mig. Jag vet inte varför. Kommentarer, någon? Jag ser att bilden är tagen i en antikaffär, man ser några typiska retrolampor i bakgrunden, glasögonen har fortfarande prislappen kvar. Antagligen tagen i Sthlm. Men vem är han. Och vad vill hans tunga? Kanske svepa av solglasögonen?
Jag tror det är en önskedröm bland intellektuella och genusteoretiker att män blir “bättre” på att prata om känslor. Jag tror att det ligger naturligt i det manliga psyket att man känner sig starkare om man tiger bort svaghetskänslor, och fokuserar på annat istället. Åtminståne har jag alltid mått bättre av att göra så… de få gånger jag “pratar av mej” så mår jag bara sämre av det efteråt. /hälsning från “en annan åskikt”
Ja, så kärnfullt uttrycker sig en kommentator till en artikel i AB om att Dan Josefsson och Bob Hansson med flera skrivit böcker om känslor, riktade (delvis) till män.
Jag tycker det är en underbar punchline från “åskikt”: De få gånger jag pratar av mig mår jag bara sämre efteråt.
Ja vad ska man säga. Det är naturligt i det manliga psyket att tiga och snickra lite. Fan vad jag önskar att han hade rätt denne manliga tyckare. Men samtidigt läser jag att bara fem procent av alla barn vänder sig till sina pappor när de är ledsna. Ser du kopplingen ditt jävla hjon? En tigande fokuserad man, låter det som nån man vänder sig till för att få tröst, hjälp? Knappast…..
Jag läste en bok om amerikanska soldater. Jag känner att vi definitivt är del av samma manskultur. Samma manskultur som terroriserar irakier, palestinier. Mansrollen är så tätt förknippad med rasism, styrka, våld. Den finns även hos oss, som ska vara så fina och mjuka. Innerst inne. Jag minns när jag var 15 jag hade kniv med mig på disco i Bollnäs. Jag tyckte jag var tuff.
Jag hatar poliser. Det är såklart en väldigt stor och komplicerad diskussion. Men jag känner mig övertygad om att idén med en polismakt är usel. Det betyder inte att jag hatar alla poliser. Men nästan. De har majoritetens mandat att använda våld. Trots att det visat sig att snutar också kan göra fel - som om det vore nån tröst - har de, var och en av dom, bestämt sig för att de kan ta på sig ansvaret för att agera å samhällets bästa.
Det är inte okej för mig. Det gör mig rädd att tänka på att det går omkring såna människor omkring mig i vanliga kläder.
Jag läser i dagens DN att piketpolisen i Sthlm ska försöka rekrytera kvinnliga snutar. Igen. Förra gången gick det visst inte (heller) så bra. Jag tänker inte spekulera i varför. Nu har jag iochförsig haft erfarenheter av blodtörstiga kvinnliga snutar också, så jag är inte ute efter nån biologism. Låt oss se detta som ett tecken på utvecklingen mot ett omänskligare samhälle, där även kvinnor måste anpassa sig till den rådande världsordningen.
(Jag undrar hur många kvinnor som arbetar som väktare.
Det är säkert skitfå också. Och så undrar jag om det är en kvinnlig hund på bilden också.
Nej förresten man ser kuken mellan benen om man tittar noga.)
22.12 Jag försöker skriva ett synopsis, kolla på senaste Lost och samtidigt studera ett program på SVT som heter Genusmaskineriet. Bröder som Blöder heter programmet och handlar om en man som åker på manskurs i Halland. Det börjar med att dom dunkar på trummor och skriker till sina pappor. Deltagarna presenteras av mannen som gör programmet som “hyggliga män som lyckats skapa familjer och betalar skatt”, men “som också känner sig ensamma”… Verkar vara övervägande vita medelklassmän från södra Sverige (no pun) om jag generaliserar utifrån kläder och utseende.
22.14 Nu målar dom träd och pratar om sina träd.
Nu dansar dom och står i en ring. Dom är VÄLDIGT modiga, rör sig i stora rörelser. TAR UT SVÄNGARNA.
Åke är kursledare, han använder gamla myter och legender för att berätta om män.
(Nej nu tittar jag lite på Lost, ett par minuter bara.)
Åke ställer alla i en ring och ber alla männen röra sig som RIDDARE.
En man slår sig på bröstet. Alla andra gör likadant. Är det en tanke med det här, ska manligheten avdramatiseras?
Nu målar dom sig själva. Och analyserar målningarna. “Mycket ögon, känner du dig bevakad?” “Våga visa vem du är”. Ja, tema är helt klart att dessa män är lite missförstådda, att denna kurs är en slags hitta dig själv kurs, hitta styrkan i dig själv.
22.21 JUST IN: Nu började en man NÄSTAN gråta,
22.22 NEJ han svalde det.
22.23 Speaker: “Vi är vilsna småpojkar. Det verkar hänga på våra farsor. Var var våra pappor?”
22.24 “Pappa borde ha guidat mig till god manlighet. Det kunde han inte. Vad gör en pappa som inte har en god man som förebild? Vi som sökte oss till Åke (kursledaren) vill inte göra om våra pappors misstag.”
22.25 Mera analys av målningar. MÄNNEN MÅLAR SINA LIV helt enkelt
22.26 Nu SÅGAR DOM TRÄD TILLSAMMANS KARLARNA. Höj höj, fram med sågen - HURRA DÄR FALLER TRÄNA. “Vad är väl en grabbhelg utan svett och dåliga sexskämt?” Mycket kukmetaforer nu.
Kursledaren har skrivit en bok som heter “Det vilda i Mannen”.
22.28 Nu är det massagestund! Utmanande. Spontan urladdning. Mycket maskulin massage - bögskämt för att avdramatisera närheten.
22.29 Vad är manlighet och manligt? Runda, alla pratar. Vad är det att vara man? Att vara fader är att avstå från närhet till mamman säger en karl i röd skjorta… (vilket skit, tänk på den närhet man får till barn::?!?!?!?)
“Man längtar tillbaka till ansvarslösheten när man var pojke” säger många.
22.31 Mera riddargestaltning - de turas om att stå i mitten och göra rörelser.
22.33 En man visar sin målning där han är en fisk i en skål de andra är i sjön, han är ensam, utanför, isolerad. “Känslohavet?” En annan man säger han har “längtat efter manliga förebilder hela sitt liv”. Nu: idyllbilder, sol.
22.36 Nu pratar kursledaren om riddarlegenden: att riddaren ska hitta den heliga graalen. Riddaren längtar efter sin fru! När de träffas älskar de i “många dygn”.
Sen målar männen utifrån sina känslor kring detta och var de står i sina liv…
En man har målat ett träd med hjärtan som blöder. BRÖDER SOM BLÖDER.
Mycket torrt flygigt hår nu, alla dansar tillsammans och tjuter.
Klyschig avslutning.
Snabbanalys. Förutsägbart program, jag hade inte behövt titta, fina män men totalt ofarlig kurs där inga normer eller mönster hotades utan tvärtom fick alla bekräftelse på att de var fullkomliga.
Det här är helt enkelt Utbildningsradion när det är SOM SÄMST! Se hemsida här.
22.38 SLUT
Jag måste tipsa om ett blogginlägg. Roligt.
Jag fick äntligen tid att se Into the Wild som jag skrev om tidigare (och laddade hem här). Jag vet inte om det var filmen, det faktum att jag är lite sjuk eller att min bebis skrek en timma utanför dörren, (inte ensam alltså) men den tog!
Filmen alltså, tog. Tag i mig. Jag tyckte nog i och för sig att det var lite väl mycket titta-jag-bara-lever-och-står-och-snurrar-med-armarna bilder, Mr Penn, det blev lite väl sådana poser som helt enkelt inte existerar i verkligheten. Eller vad säger ni, kära läsare, brukar ni stå och veva med armarna med huvet mot himlen och munnen öppen? Jag tror jag gjorde det sist 2000, stenad på en strand nånstans.
Nog om det. Det var en väldigt bra film. Inspirerande. Jag var tvungen att ta en tur med biogasbilen efteråt och tänka igenom allt. Funderade på att instifta en mobilfri månad i mitt liv, det kan vara ett första steg mot ett liv lite närmare naturen. Men jag känner mig själv bra nog, det är inte genom dramatiska åtgärder jag förändras, det är genom små vardagliga beslut. Det var också något lite beklämmande över Alexanders flykt: han klarade inte att stanna och kämpa, han var tvungen att bryta med allt. Systern som offrade sig, så enormt förstående, hur var det för henne därhemma i skiten medan han stod där på bergen och gapade mot molnen?
Det är en superbra film. Se den, verkligen. Jag beundrar hans mod. Men ändå - man måste våga nyansera romantiseringen av män på rymmen, hur vackert de än kämpar och dör.
Du är antingen med oss eller emot oss. Det är jobbigt att behöva parafrasera George W Bush. Men vad ska man göra. Det är det här med jämställdhet igen. Det är svårt att ha en jämställd relation, inte ett teparty, skrev jag i ett tidigare inlägg.
För det är nåt inom oss. Fienden är inte bara därute, i formen av en osynlig ständigt pågående rättegång, där domarna rasar omkring oss som ett hagelregn. Vi brukar uppröras över hur våldtagna kvinnor blir utfrågade om sina klädval. Men bryr vi oss om hur vi själva rannsakar oss själva framför speglarna varje dag? Hur vi går, står. Ser på varandra, lyssnar, talar. Är det verkligen jag och du, eller är det några stora uppblåsta knulldockor som står här och låtsas?
Fienden är också eller varför inte framför allt inom oss. Den Införlivade normen. Den som jag och alla andra just nu lär ut till mina barn, som dom kommer kämpa med resten av sina liv. Den som alla barn tar emot utan att knussla för det är det enda dom kan göra. Normen som gör att min dotter älskar sina kjolar och strumpbyxor och tycker jag är äcklig när jag rapar.
Det är dom som antyder att jag är en dålig man som är med mina barn för mycket. Eller oförstående manliga vänner som undrar varför jag inte har tid att ses längre… Som bara vill träffa mig, inte familjen, det är väl inte så konstigt…? Och den där väldigt starka känslan inom mig som säger att jag är värdelös när jag tar hand om min bebis, men viktig och framgångsrik när jag jobbar. Var kommer den ifrån, den känslan, rösten inom mig, kan den inte SE hur mitt liv ser ut, hur världen ser ut? Hur få som har bra relationer till sina fäder, vad gjorde dom hela tiden istället för att vara med det viktigaste dom någonsin hade? Nu dör dom alla dessa gamla män, redan delvis döda i mångas ögon.
Att jag borde vara stolt som går emot. Som stannar hemma. Fast datorn plingar och mobilen ligger och rasslar på bordet, jag kan inte låta bli att försöka vara med där jag inte kan vara med.
Ingen lärde mig när jag var liten att det var tufft att vara hemma och bära på skrikande barn och försöka laga mat samtidigt. Jag fick lära mig helt andra saker. Jag fick lära mig att bita ihop när jag var ledsen. Nu är jag ledsen, och jag har svårt att säga det, och jag kan inte allt som krävs av mig när jag gör det jag inte kan, och jag undrar vems fel det är. Ni gjorde det bästa ni kunde, precis som jag gör det. Det enda jag kan trösta mig med, är att mina barn kommer ha sett mig kämpa, och ofta misslyckats, men jag var i alla fall där, med dom, när jag gjorde det. Eller ibland tittade jag på min iPhone under tiden, det skäms jag för.
Så du som läser detta, du är antingen med mig, på min sida. Eller också är du mot mig. Och då menar jag att du kommer få ångra dig så jävla hårt i framtiden, din idiot, när alla vet.
Idag tänker jag på Jan Guillou. Denna överklassman besatt av att rättfärdiga sig själv. Varenda bok han skriver är ett slags manifesto för hans livsstil. Jag läste “Madame Terror” med stor behållning, det var en obetalbart smart plot som var så underbar - att Palestinierna skulle få tag på en mördarubåt och krossa hela Israel/USAs militära terrormakt. Det var en skön känsla att läsa den.
När jag var 13 år läste jag Coq Rouge böckerna (vilket jag tror är Guillous drömnamn för sig själv: tänk er, det franska, den kaxiga “tuppen”, men samtidigt röda socialistiska) och drömde om att bli hemlig agent. Carl Hamilton var min hjälte. Sån var jag, känns tragiskt idag.
Men nu läste jag ut “Tjuvarnas Marknad”. Och det var väl ingen överraskning att den var ganska dålig. Han är ingen stilist direkt. Om man jämför med Stieg Larsson eller Arne Dahl (Jan Arnald) framstår Guillou som en vägkrogskock från Medelpad som gått vilse på Grands Franska. Alla karaktärer är liksom identiska, småbarn och supersnutar, alla är totalt självgoda, självsäkra och ja konstigt nog talar dom som en 55-årig manlig journalist, “en halvpanna rödtjut”, mycket “-köret” och så vidare. Jag tror helt enkelt inte Jan har tillräcklig medkänsla för att skissera någon djupare än så (det vill säga som olika inkarnationer av sig själv).
Men jag ska inte vara så hård, för jag gillar Jan. Han kämpar på. Jag tycker han förtjänar respekt för sin journalistiska gärning. Han har alltid tagit ställning för de svaga. Och han har inte haft det lätt, har ni sett Ondskan? Stackarn.
Grabbarna på Fagerhult var ett snedsteg i tiden, men det är väl inte enda gången han har trampat lite snett. Men återigen, han har inte haft det lätt. Tänk att försöka vara så PK och ändå vara så tuff överklass man och inte skämmas för nåt man gör, jeesus, man förstår att det krävs tusentals boksidor för det…
Jag läste för ett tag sen att Jan Guillou antagligen var en av dom som satte spiken i kistan för mansrörelsen på 70-talet. Då blev jag arg. Tänk vad annorlunda allt hade varit om mansrollen också tvingats reformeras redan då. Nu lämnade allt skit till oss, eller mig rättare sagt. Jan, you ass. Vinkännaren, journalisten, jägaren. Mannen.
Kom just på att Jan Guillou också är mannen bakom korsriddaren Arn. Jag tror jag förträngde det helt, detta tragiska pengaprojekt. Härmed lovar jag att jag aldrig kommer läsa nån Arn bok. Om du ser mig göra det har du carte blanche att ta boken och elda upp den.
Med det lämnar jag ämnet Jan Guillou för idag. Tack.
