report 3
Saturday, March 20th, 2010report 3 - thousands of bats and a good screening
solen försvann väl över natten, antar jag, men den ska komma fram under dagen. men nu, i diset, har temperaturen hoppat ner till 13-14 grader. jag sitter på ett Jo’s Coffee, ett kafe på South Congress, södra sidan floden och äter frukost. Huvudvärk och ont i kroppen, för jag kunde inte sova mer än fem timmar i natt, gick och la mig för sent, kunde inte sova längre på morgonen. nån slags jetlag-grej antar jag, för mygod vad jag är trött.
låt mig beskriva platsen. south congress är en av huvudgatorna i Austin, så den är bred, det är väl i och för sig alla gator i austin om man jämför med stockholm, men här är det tre filer i varje riktning. men här uppe är det inte så mycket trafik. gatan är kantad av affärer och hus, ett eller två våningar. i just det här området, som många säger är det trevligaste i austin, är det mycket träd och små parker, tvärgatorna är lummiga små villaområden med gamla trähus, väldigt vackert och speciellt. precis här i backen ligger också två gamla hotell, som tyvärr var fullbokade över sxsw festivalen, där jag väldigt gärna hade bott istället för det tråkiga businesshotellet jag har rum i nere i downtown. visst, det är fantastisk utsikt över sjätte gatan där alla klubbarna ligger, och närheten till allt är lite bra, men ändå, det här området har så mycket mer känsla.
Jo’s Coffee
dom stora svarta vackra fåglarna som kallas blackbirds sjunger på det där osannolikt höga lite bubbliga skrikande sättet. det sitter minst fem sex stycken i trädet ovanför mig. när jag först kom hit trodde jag att det var nåt ljud taxibilarna gjorde för att visa sin närvaro, men det är fåglar, väldigt högljudda sådana. på bordet framför mig står resterna av min frukost, jag åt nåt som är vanligt här och kallas migas, en frukosttaco med omellet, grönsaker och ost. Och en kaffe och en juice. Jag vet att det här är lite tjatigt, men det här med amerikanskt kaffe, det är så konstigt, det är ju inte kaffe som vi känner det, men ändå så gott! jag dricker liksom två stora muggar varje gång.
Blackbird
tack vare ip-telefoni kan jag ringa till svensk lokaltaxa från USA, det är fantastiskt. så jag ringde hem till familjen, och blev helt överrumplad av att bella tre år svarade. hon sa att hon ville komma till mig, kanske imorgon? nej, jag är så långt borta, man måste åka flygplan i en hel dag för att komma hit. men jag kan åka flygplan också, sa hon. sen ville hon inte prata mer, hon blev för ledsen. jag med, började gråta, den kärlek jag känner till henne, så stark. men ändå, att kunna ringa och prata utan att det är nån stor grej gör liksom resandet så mycket enklare, avdramatiserat.
igår var en bra dag. på morgonen gav jag en intervju till två filmnördar som bara ääääälskade min film, “definetely the best film in the festival”. det är alltid lite overkligt när någon har tänkt så mycket på något man gjort. men det jag vet och kan om män och manlighet verkar onekligen vara ganska nytt för många amerikaner. dom sitter med stora ögon och hummar och nickar, lyssnar noga. på eftermiddagen träffade jag marknadschefen för bolaget som ska distribuera min film i USA, ett bolag som jobbar mest mot digitala plattformar, det vill säga iTunes, Netflix och andra websiter som säljer och hyr ut film online. Dom har också video-on-demand kanaler som når många miljoner amerikaner, och tror stenhårt på min film. enligt dom funkar inte allt via dessa kanaler, det måste finnas något som får filmen att sticka ut, och med min film är det såklart sex. det är såklart därför det här bolaget är så peppade på att sälja filmen i USA. borde jag vara irriterad över det, den lättåtkomligt kommersiella aspekten av min film? nja, kanske. men jag gjorde inte filmen för att den skulle vara spektakulär, om det blir en bieffekt så, okej med mig. jag är ganska säker på att min kritik av manligheten och framförallt prostitution kommer fram, även till amerikaner. det är det jag hört från dom som sett den. dom som kommer ladda hem den i tron att de ska få se snaskiga sexscener kommer antagligen bli rätt besvikna.
en timma innan visningen av min film hoppade jag upp på min trotjänare “cykel” och trampade på cykelvägen längs floden ut mot biografen. solen höll precis på att gå ner, det var varmt och fint. under en motorvägsbro stod massor med folk och tittade mot himlen. vad kollar ni efter?, frågade jag några snubbar. jo, precis när solen går ner flyger en massa fladdermöss ut från sina hålor i brokonstruktionen ut för att fånga insekter under natten, sa dom. well, bäst att jag stannar, tänkte jag. några minuter senare började fladdermössen pipa och sen kom dom, tusen och åter tusentals, myllrande ur sprickor och hyllor. dom formade stora moln på himlen som steg och försvann söderut mot träskmarker där det finns gott om mat. det var en fantastisk syn.
jag fortsatte bort mot cykelbron över floden, och mitt därute på bron hade några lokala punks ordnat en spelning. en snubbe öste på ett leksaksinstrument med egna samplingar medan en annan sjöng. tjugo tretti punkare stod och drack öl och dansade med. jag såg sista låten som slutade med att publiken slet sönder sångarens kläder, i love punks.
där bron tog slut hade hundratals blackbirds samlats i träden. ljudet var öronbedövande, massivt. dom är så fina fåglar, liknar nästan exakt den stora svartkråkan jag har tatuerad på min högra överarm och axel. jag stod där länge och bara lyssnade, lycklig över att vara där, lycklig över att ha hyrt den där cykeln som fört mig dit, det optimala sättet att närma sig världen på.
Alamo Drafthouse
visningen av min film var på biografen som jag kollade in i förrgår, alamo drafthouse, en fantastisk entuasiastdriven biograf med fem salonger. grejen med den här biografen är att dom serverar mat i salongen. framför varje stolsrad finns en bänk. när man satt sig i salongen kommer en råsnäll servitör/servitris och tar beställningar. dom serverar typ 40 olika sorters öl, sallader, pizza, burgare, mex-käk och mackor, vällagat och gott. personalen har liksom hittat nåt sätt att röra sig på i salongen så att dom inte stör visningen, så svaret på den uppenbara frågan om huruvida det inte blir en sämre bioupplevelse på grund av matserveringen är: nej. tvärtom, så jävla soft att sitta och äta och dricka öl och kolla på film. det löser också ett av de stora problemen med att gå på bio jag alltid har i sverige - ska man äta före eller efter? före är det för tidigt, efter är det för sent. ofta slutar det med att jag skiter i bio helt. det var kul att se min film i den miljön, publiken skrattade mycket och verkade hänga med i filmen.
efteråt var det frågestund, i stort sett samma frågor som alla har, hur det funkar på bordellen, hur lagstiftningen ser ut, hur kvinnorna mår, vad männen är ute efter och så vidare. det är alltid lika skönt att kunna lägga ut texten, filmen funkar så bra som frågeställare, det blir så lätt och roligt att diskutera efteråt. tyvärr så kunde vi inte prata så länge för nån annan film skulle visas i samma salong, men ute i foajen fortsatte jag prata med folk i nästan en timme. massor med folk kom fram och ville skaka hand och tacka för en fin film. ett gäng med tjejer ville prata länge om hur relationerna mellan män och kvinnor på bordellen kan kopplas till män och kvinnor har det i vardagen. alltså i stort sett samma frågor och diskussioner som uppstått i sverige efter visningar. vilket förvånade mig lite, möjligen var publiken mer förvånad och överrumplad av mina tankar här än i sverige där många har mer färdiga resonemang.
en äldre man kom fram och frågade om jag kände till att den nordkoreanska diktatorn Kim Il Jong på åttiotalet var så peppad på blondiner att han importerade sexarbetare från sverige. “du måste hitta dom kvinnorna och göra en film om hela grejen”, tyckte han. “det är ett scoop”. well, har nån hört talas om det här? kontakta mig. låter som en intressant historia att berätta.
efter visningen kände jag mig så glad, det var så skönt att det var över och hade gått bra. jag cyklade långsamt tillbaka in till downtown och alla klubbarna och stack till ett ställe som heter mohawks patio där några bra band skulle spela under kvällen. med mitt platinum badge kunde jag gå förbi den tvåhundra meter långa kön. jag ville också dit för att träffa en svensk tv-personlighet som råkar vara här i austin för att göra intervjuer med musiker och band för hans musikblogg. jag hade inte träffat honom tidigare men visste att han skulle vara här så jag tog kontakt med honom för några veckor sen för att se om vi kunde ses. när jag kom stod han böjd över en laptop, mitt inne i en text. jag satte mig i soffan med en öl och slappnade utav som man brukar säga. efter ett tag var hans blogginlägg postat och vi började prata. det kändes skönt att träffa en svensk, och vi fick genast bra kontakt.
på scenen spelade först holy fuck! från canada, fyra snubbar som gör ösig psykedelisk indie, trummor, bas och två synthar, väldigt bra. jag trodde jag hade läst fel i programmet men sen klev NZA från Wu Tang Clan upp och gjorde det mest oengagerade framträdande jag nånsin sett på en scen. med ena handen i fickan stod han packad, uttråkad och/eller stenad och mumlade sina rhymes. vid ett tillfälle kom hans manager fram och bad honom ta undan mobilen - snubben stog och messade under sin spelning… på sedvanligt vidrigt maner drog han och hans två kompisar till slut upp en ung tjej på scen som dom juckade lite mot innan DJn mitt i en låt avslutade den sämsta spelning jag sett på länge. det sista jag såg var hur snubbarna och deras manager strollade iväg på gatan med tjejen mellan sig, vidrigt. ingen på den smockfulla gatan verkade bry sig om dom när dom gick, ett gäng föredettingar på väg till hotellet.
sist på scen vid ett-tiden var the xx, ett gift par på gitarr och bas och en elektro-trummis. dom spelade fin och sorglig pop med ett eget väldigt luftigt sound men jag var så trött att jag inte orkade lyssna ordentligt. istället sa jag hejdå till tv-mannen, tackade för en trevlig afton och rullade långsamt hem genom vattenfestival-myllret till hotellet.
i nästa rapport:
en vila under ett träd, svensk hiphop och lite mer.
