svante tvivlaren

report 3  - thousands of bats and a good screening

solen försvann väl över natten, antar jag, men den ska komma fram under dagen. men nu, i diset, har temperaturen hoppat ner till 13-14 grader. jag sitter på ett Jo’s Coffee, ett kafe på South Congress, södra sidan floden och äter frukost. Huvudvärk och ont i kroppen, för jag kunde inte sova mer än fem timmar i natt, gick och la mig för sent, kunde inte sova längre på morgonen. nån slags jetlag-grej antar jag, för mygod vad jag är trött.

låt mig beskriva platsen. south congress är en av huvudgatorna i Austin, så den är bred, det är väl i och för sig alla gator i austin om man jämför med stockholm, men här är det tre filer i varje riktning. men här uppe är det inte så mycket trafik. gatan är kantad av affärer och hus, ett eller två våningar. i just det här området, som många säger är det trevligaste i austin, är det mycket träd och små parker, tvärgatorna är lummiga små villaområden med gamla trähus, väldigt vackert och speciellt. precis här i backen ligger också två gamla hotell, som tyvärr var fullbokade över sxsw festivalen, där jag väldigt gärna hade bott istället för det tråkiga businesshotellet jag har rum i nere i downtown. visst, det är fantastisk utsikt över sjätte gatan där alla klubbarna ligger, och närheten till allt är lite bra, men ändå, det här området har så mycket mer känsla.

Jo’s Coffee

dom stora svarta vackra fåglarna som kallas blackbirds sjunger på det där osannolikt höga lite bubbliga skrikande sättet. det sitter minst fem sex stycken i trädet ovanför mig. när jag först kom hit trodde jag att det var nåt ljud taxibilarna gjorde för att visa sin närvaro, men det är fåglar, väldigt högljudda sådana. på bordet framför mig står resterna av min frukost, jag åt nåt som är vanligt här och kallas migas, en frukosttaco med omellet, grönsaker och ost. Och en kaffe och en juice. Jag vet att det här är lite tjatigt, men det här med amerikanskt kaffe, det är så konstigt, det är ju inte kaffe som vi känner det, men ändå så gott! jag dricker liksom två stora muggar varje gång.

Blackbird

tack vare ip-telefoni kan jag ringa till svensk lokaltaxa från USA, det är fantastiskt. så jag ringde hem till familjen, och blev helt överrumplad av att bella tre år svarade. hon sa att hon ville komma till mig, kanske imorgon? nej, jag är så långt borta, man måste åka flygplan i en hel dag för att komma hit. men jag kan åka flygplan också, sa hon. sen ville hon inte prata mer, hon blev för ledsen. jag med, började gråta, den kärlek jag känner till henne, så stark. men ändå, att kunna ringa och prata utan att det är nån stor grej gör liksom resandet så mycket enklare, avdramatiserat.

igår var en bra dag. på morgonen gav jag en intervju till två filmnördar som bara ääääälskade min film, “definetely the best film in the festival”. det är alltid lite overkligt när någon har tänkt så mycket på något man gjort. men det jag vet och kan om män och manlighet verkar onekligen vara ganska nytt för många amerikaner. dom sitter med stora ögon och hummar och nickar, lyssnar noga. på eftermiddagen träffade jag marknadschefen för bolaget som ska distribuera min film i USA, ett bolag som jobbar mest mot digitala plattformar, det vill säga iTunes, Netflix och andra websiter som säljer och hyr ut film online. Dom har också video-on-demand kanaler som når många miljoner amerikaner, och tror stenhårt på min film. enligt dom funkar inte allt via dessa kanaler, det måste finnas något som får filmen att sticka ut, och med min film är det såklart sex. det är såklart därför det här bolaget är så peppade på att sälja filmen i USA. borde jag vara irriterad över det, den lättåtkomligt kommersiella aspekten av min film? nja, kanske. men jag gjorde inte filmen för att den skulle vara spektakulär, om det blir en bieffekt så, okej med mig. jag är ganska säker på att min kritik av manligheten och framförallt prostitution kommer fram, även till amerikaner. det är det jag hört från dom som sett den. dom som kommer ladda hem den i tron att de ska få se snaskiga sexscener kommer antagligen bli rätt besvikna.

en timma innan visningen av min film hoppade jag upp på min trotjänare “cykel” och trampade på cykelvägen längs floden ut mot biografen. solen höll precis på att gå ner, det var varmt och fint. under en motorvägsbro stod massor med folk och tittade mot himlen. vad kollar ni efter?, frågade jag några snubbar. jo, precis när solen går ner flyger en massa fladdermöss ut från sina hålor i brokonstruktionen ut för att fånga insekter under natten, sa dom. well, bäst att jag stannar, tänkte jag. några minuter senare började fladdermössen pipa och sen kom dom, tusen och åter tusentals, myllrande ur sprickor och hyllor. dom formade stora moln på himlen som steg och försvann söderut mot träskmarker där det finns gott om mat. det var en fantastisk syn.

jag fortsatte bort mot cykelbron över floden, och mitt därute på bron hade några lokala punks ordnat en spelning. en snubbe öste på ett leksaksinstrument med egna samplingar medan en annan sjöng. tjugo tretti punkare stod och drack öl och dansade med. jag såg sista låten som slutade med att publiken slet sönder sångarens kläder, i love punks.

där bron tog slut hade hundratals blackbirds samlats i träden. ljudet var öronbedövande, massivt. dom är så fina fåglar, liknar nästan exakt den stora svartkråkan jag har tatuerad på min högra överarm och axel. jag stod där länge och bara lyssnade, lycklig över att vara där, lycklig över att ha hyrt den där cykeln som fört mig dit, det optimala sättet att närma sig världen på.

Alamo Drafthouse

visningen av min film var på biografen som jag kollade in i förrgår, alamo drafthouse, en fantastisk entuasiastdriven biograf med fem salonger. grejen med den här biografen är att dom serverar mat i salongen. framför varje stolsrad finns en bänk. när man satt sig i salongen kommer en råsnäll servitör/servitris och tar beställningar. dom serverar typ 40 olika sorters öl, sallader, pizza, burgare, mex-käk och mackor, vällagat och gott. personalen har liksom hittat nåt sätt att röra sig på i salongen så att dom inte stör visningen, så svaret på den uppenbara frågan om huruvida det inte blir en sämre bioupplevelse på grund av matserveringen är: nej. tvärtom, så jävla soft att sitta och äta och dricka öl och kolla på film. det löser också ett av de stora problemen med att gå på bio jag alltid har i sverige - ska man äta före eller efter? före är det för tidigt, efter är det för sent. ofta slutar det med att jag skiter i bio helt. det var kul att se min film i den miljön, publiken skrattade mycket och verkade hänga med i filmen.

efteråt var det frågestund, i stort sett samma frågor som alla har, hur det funkar på bordellen, hur lagstiftningen ser ut, hur kvinnorna mår, vad männen är ute efter och så vidare. det är alltid lika skönt att kunna lägga ut texten, filmen funkar så bra som frågeställare, det blir så lätt och roligt att diskutera efteråt. tyvärr så kunde vi inte prata så länge för nån annan film skulle visas i samma salong, men ute i foajen fortsatte jag prata med folk i nästan en timme. massor med folk kom fram och ville skaka hand och tacka för en fin film. ett gäng med tjejer ville prata länge om hur relationerna mellan män och kvinnor på bordellen kan kopplas till män och kvinnor har det i vardagen. alltså i stort sett samma frågor och diskussioner som uppstått i sverige efter visningar. vilket förvånade mig lite, möjligen var publiken mer förvånad och överrumplad av mina tankar här än i sverige där många har mer färdiga resonemang.

en äldre man kom fram och frågade om jag kände till att den nordkoreanska diktatorn Kim Il Jong på åttiotalet var så peppad på blondiner att han importerade sexarbetare från sverige. “du måste hitta dom kvinnorna och göra en film om hela grejen”, tyckte han. “det är ett scoop”. well, har nån hört talas om det här? kontakta mig. låter som en intressant historia att berätta.

efter visningen kände jag mig så glad, det var så skönt att det var över och hade gått bra. jag cyklade långsamt tillbaka in till downtown och alla klubbarna och stack till ett ställe som heter mohawks patio där några bra band skulle spela under kvällen. med mitt platinum badge kunde jag gå förbi den tvåhundra meter långa kön. jag ville också dit för att träffa en svensk tv-personlighet som råkar vara här i austin för att göra intervjuer med musiker och band för hans musikblogg. jag hade inte träffat honom tidigare men visste att han skulle vara här så jag tog kontakt med honom för några veckor sen för att se om vi kunde ses. när jag kom stod han böjd över en laptop, mitt inne i en text. jag satte mig i soffan med en öl och slappnade utav som man brukar säga. efter ett tag var hans blogginlägg postat och vi började prata. det kändes skönt att träffa en svensk, och vi fick genast bra kontakt.

på scenen spelade först holy fuck! från canada, fyra snubbar som gör ösig psykedelisk indie, trummor, bas och två synthar, väldigt bra. jag trodde jag hade läst fel i programmet men sen klev NZA från Wu Tang Clan upp och gjorde det mest oengagerade framträdande jag nånsin sett på en scen. med ena handen i fickan stod han packad, uttråkad och/eller stenad och mumlade sina rhymes. vid ett tillfälle kom hans manager fram och bad honom ta undan mobilen - snubben stog och messade under sin spelning… på sedvanligt vidrigt maner drog han och hans två kompisar till slut upp en ung tjej på scen som dom juckade lite mot innan DJn mitt i en låt avslutade den sämsta spelning jag sett på länge. det sista jag såg var hur snubbarna och deras manager strollade iväg på gatan med tjejen mellan sig, vidrigt. ingen på den smockfulla gatan verkade bry sig om dom när dom gick, ett gäng föredettingar på väg till hotellet.

sist på scen vid ett-tiden var the xx, ett gift par på gitarr och bas och en elektro-trummis. dom spelade fin och sorglig pop med ett eget väldigt luftigt sound men jag var så trött att jag inte orkade lyssna ordentligt. istället sa jag hejdå till tv-mannen, tackade för en trevlig afton och rullade långsamt hem genom vattenfestival-myllret till hotellet.

i nästa rapport:
en vila under ett träd, svensk hiphop och lite mer.

Posted in Dokumentärfilm, Internet, Personligt, Resor | No Comments »

Det pågår en diskussion om hur musiker och konstnärer ska kunna försörja sig på sitt arbete om deras verk sprids på internet via illegala distributionskanaler, som tex Pirate Bay.

Jag har inte mycket att säga om den, mer än att det verkar finnas stor vilja att betala för underhållning om man känner att den är värd det. Det här ska inte handla om det.

Det här ska istället handla om RIKTIG KONST. Sån där som är DYR och FIN.

Jag ville se Pål Hollenders “Buy Bye Beauty” , hans omdebatterade film där han har sex med prostituerade i Lettland för att visa hur svenska affärsintressen exploaterar lettländska kvinnor.

På hans website finns filmen som del av en DVD box för försäljning för 1950 kr. För privatpersoner, då får man inte visa den offentligt. För museér, skolor osv kostar boxen 4.400 kr.

De senaste dagarna har det stått mycket i tidningen om graffittikonstnären NUG’s examensverk från Konstfack, en video där han klottrar och trashar i tunnelbanan. Territorial Pissing heter den. Han och skolan har polisanmälts och fördömts. Det var väntade reaktioner.

Jag har kollat efter filmen på nätet men inte hittat den. Däremot läste jag idag att två exemplar av videon sålts för 65 000 kr styck. THAT SUCKS. Jag föraktar alla som skapar konst som går att sprida lätt via nätet tex men inte gör det. Jag kan acceptera att man vill hålla på delar av sitt material, eller till exempel inte sprida högupplösta versioner av filmer osv för att kunna ta in lite cash. Men att sälja en film för 65 000 kr? Eller 1950 kr? Nej, tyvärr, det är inte OK.

Att trasha offentlig egendom är väl lite tveksamt, men jag tycker det är okej om man gör det snyggt och kul, och det verkar NUG fixa, åtminstone enligt det jag sett. Men att göra en sån grej, och sen gå in i KONSTNÄRs världen och sälja en DVD för 65 lök? You get nothing but my disrespect. Konst som inte syftar till att väcka känslor can suck my dick.

Posted in Dokumentärfilm, Media | 1 Comment »

Jag försvinner ner i febern. Vaknar och kollar två filmer om Abu Ghraib, först oscarsbelönade “Taxi to the Dark Side” av Alex Gibney (som också gjort en bra dokumentär om Enron-skandalen i USA) som försöker ta ett helthetsgrepp på USAs agerande post 9-11, vad det gäller tortyr, fängelser och förhörstekniker. Det blir lite rörigt ibland, är vi Bagram, Abu Ghraib eller Guantanamo Bay? En oskydlig taxichaffis som blivit mördad av amerikanska militärpoliser i Afghanistan får agera röd tråd. Filmens största förtjänst är nog beättelsen om hur integrerad rasismen är i den amerikanska förståelsen av omvärlden. Utan denna enorma rasism, som såklart går att härleda rakt ur George W Bush makabra uttalanden när han talar om i stil med “Let’s put it like this, one by one, they are learning the meaning of american justice”. Med en sådan ledare är tortyr väntat. I dessa dagar är alla så lättade av att Bush’s dagar är över, men det han gjort med vår värld är ju såklart oförlåtligt. 83 000 personer har blivit bortförda till någon av USA’s rättsvidriga fängelser, hållda utan rättegångar. USA har skapat ett monster. Om och om igen kan man väl säga.

Det blir en underlig dag. Feber, och så en orgie i Abu Ghraib, var det verkligen så smart. För nästa film blir Errol Morris nya storfilm “Standard Operating Procedure”. Morris har lyckats få flera av de som dömdes för tortyren att ställa upp på långa intervjuer, och det blir såklart superbra. Allt är gjort med Morris egen maskin The Interrotron, som gör att de intervjuade tittar rakt in i kameran. Det ger en sällsam effekt.

Ända sedan “Thin Blue Line” har Morris finputsat sina metoder, och har han inte nått vägs ände, kan man fråga sig? För vid det här laget kan man det, musiken, de långa bilderna, långsamma åkningar i återskapade scener. Ja, det blir lite trist ibland. Men ändå väldigt bra, få kan bygga en stämning som Morris. Jag gillade speciellt Lyndee England, hennes berättelse om att alla var i Abu Ghraib på grund av kärlek är fantastisk.

Bägge filmerna finns i bra kvalité på Pirate Bay:

Standard Operating Procedure, DVDRip

Taxi to the Dark Side, DVDRip

Nu ser jag mycket fram mot Ahmed Rashids nya bok “Descent Into Chaos” som borde nå mig per post imorgon! Hans tidigare bok “Taliban: Militant Islam, Oil and Fundamentalism in Central Asia” var grym.

Posted in Dokumentärfilm, Media, Personligt, Politik | No Comments »

Tänkte bara tipsa om att en dokumentärfilm jag väntat på länge äntligen finns att ladda hem. Det är Errol Morris nya “Standard Operating Procedure” om Abu Graib som finns som DVDrip ute på flera torrent trackers. Tex Torrentreactor.

Jag återkommer med lite mer om den när jag hunnit kolla in den.

Posted in Dokumentärfilm, Media | No Comments »

Läser i Mana om dokumentärfilmaren Nick Broomfields försök att göra en spelfilm. Ämnet är USAs krig mot Irak och massmorden i Haditha. Jag läste för nån vecka sedan att den sista av de anklagade soldaterna blivit friad av militären, way to go…

Jag skrev ju för ett tag sen om Redacted, filmen om amerikanska soldaters sexualiserade mord på en familj i Irak, då var det Brian de Palma som stod för regin. Det går helt klart att urskilja en trend: vänsterorienterade regissörer gör upp med USAs världspolitik. Jag säger: WAY TO GO

Nick Broomfield är ju för övrigt en filmare som fått oförtjänt mycket cred för sina filmer. Jag tycker han är en pajas. En sak är han bra på: han är driven, och han är en energisk dramaturg. Han försöker skapa en spännande historia av vad som helst. Men hans senaste filmer har verkligen varit dåliga. För er som inte känner till honom så gjorde han en känd film om Kurt Cobain där han i stort sett insinuerade att det var Courtney som drev Kurt i döden, eller kanske till och med dödade honom! Jag slänger ut en slentrianmässig genus-varning till Broomfield, nog för att Courtney verkar vara lite labil, men alla försök att anklaga kvinnor för sina pojkvänners död bör definitivt sättas i ett sammanhang där kvinnoförtryck och patriarkatet luftas…

Nick är också känd för sin fixering vid sex. Han har gjort flera filmer om prostitution. Han har sedan 80-talet gjort filmer som ser likadana ut: han själv reser runt och letar “sanningen”, han kör ljudet själv och står med en liten bom och hörlurar, med detta grepp har en etablerat en ny genre kan man nog lugnt säga. Ekot av detta grepp såg vi senast i svensk teve för nåt år sen där programledaren för teveserien “Drömsamhället” där Emil Nikkah körde en Broomfield rakt av, dom använde till och med en siluett av reportern som vinjett. Det är ett tacksamt men riskabelt dramaturgiskt grepp där man ska sympatisera med reporterns jakt på sanning, men ofta går det ut över innehållet.

Detta har blivit Broomfields stora problem i hans senaste dokumentärer. I “Biggie and Tupac” reser den lilla vita britten omkring och viftar med micken på farliga ställen, men till slut tycker man bara synd om honom. Men han har inte alltid varit dålig, en av hans roligaste filmer är “Chicken Ranch” om en bordell i Nevada. Där har han inte utvecklat sitt ego så långt, utan håller sig bakom kameran. Det är smart.

Nu har han på sätt och vis tagit steget fullt ut. Från osynlig filmare, till synlig och nu slutligen regissör.

UPDATE: Denna film går tydligen att ladda hem redan nu. Hittade den på Pirate Bay här!

Posted in Dokumentärfilm, Media | No Comments »

Idag laddar jag ner Triumph des Willens, Leni Riefenstahls nazistiska propagandafilm från Pirate Bay. Jag vill inte veta vad de jag laddar ner från har för skit på sina diskar, brr. Återkommer med mer detaljerad info om varför jag befattar mig med Leni’s allra fetaste svettfläck, senare. Tills dess borde ni njuta av David Sandströms sång “Leni, Leni”, en av de bättre från skivan Go Down!.

Posted in Dokumentärfilm, Media, Politik | No Comments »

Jag fortsätter insnöandet på dokumentärfilm, det känns bra för mig att anteckna så här är mina tankar om “Little Dieter needs to fly” och kanske framförallt om regissören Werner Herzog.

Herzog är ju en av världens märkligaste filmskapare, ingen rör sig fritt mellan genrer som honom. Ena året är det en mastodont-rulle som “Aguirre - the wrath of god“, nästa en underlig liten visuell betraktelse av nåt ljusfenomen, sen en film om dvärgar, sen en film om ett UFO, och året därpå kan han slå till med en seriös jättedokumentär igen. Han har också gjort klassikern “Fitzcarraldo”, där Klaus Kinski spelar huvudrollen (precis som i Aguirre…). Kinski är den där sjuka tyska skådisen med tidernas grövsta käkparti och de största vita tänderna du sett. Dokumentären om deras relation “My Best Fiend” (min bästa fiende), är en sån där film du måste se.

Av de senare filmer Herzog gjort tycker jag “Grizzly Man” tveklöst är den bästa, en helt makalös film om en man som tror sig kunna leva tillsammans och prata med alla möjliga djur men mest med grizzlybjörnar. Jag har inte sett någon göra kopplingar mellan “Into the Wild” och “Grizzly man”, men Chris McCandless dog ju också Alaska precis som grizzlymannen, den senare blev alltså till slut uppäten av en björn. De var båda väldigt naiva. Herzog hade lika gärna kunnat göra en film om McCandless.

Grizzly Man blir en film om civilisationen, om ensamhet, om desperata, besatta människor. Fast som vanligt gör han en film om sig själv, tycker jag nog. Aguirre och Fitzcarraldo är också filmer om besatta människor som kämpar med sitt vansinne och hur långt de vågar driva sina omgivningar.

Herzog är en märklig dokumentärskapare, han är respektlös mot traditioner, samtidigt extremt frigjord och samtidigt pretentiös som få. Hans brutna amerikanska låter barnslig och hela hans sätt att handskas med verkligheten ger sken av att vara naivistisk. Många av hans dokumentärer drivs av Herzogs egen karaktär, hans speaker lotsar oss genom historierna. Han är väldigt tydlig, säger vad han menar, använder inga konstiga ord eller avancerade dramaturgiska grepp.

En av de viktigaste egenskaperna en Herzog-dokumentär har, precis som Errol Morris filmer, är känslan av att man går in i en väldigt annorlunda värld, ett eget universum. I fallet med “Little Dieter” är det den vansinniga karaktären Dieter Denglers sätt att se på världen som är det universumet. Dieter är en tysk pojke som efter att under andra världskriget ha sett sin hemby bombas av brittiska flygplan blir besatt av att flyga. Han emigrerar till USA vid 18 års ålder, jobbar sig upp i flottan och blir färdig bombpilot lagom tills Vietnam kriget blommar ut. Under en av sina bombräder över Laos blir hans plan nerskjutet och han blir tillfångatagen av Nordvietnamesiska gerillan. Där torteras han och förs till ett fångläger. Till slut lyckas han fly och blir under dramatiska omständigheter räddad.

Detta är hela filmen. Det är en makalös historia, men det är Dieter som är hela behållningen. Han var nog lite galen innan han blev tillfångatagen, men nu, efter tiden hos Viet Cong är han i mina ögon helt kokobello. Fast helt öppen med det. Som ett barn. Kanske är det därför han och Herzog verkar komma så bra överens. Återigen är det en besatthet de delar, Dieter av att flyga. Herzog av att göra filmer?

Herzog lyckas övertala Dieter att upprepa sin fruktansvärda erfarenhet. De hyr in thailändare som får binda Dieter och släpa honom genom djungeln. Det är otroligt att han lyckas få Dieter att ställa upp, återigen tror jag det är Herzogs naivitet som gör det möjligt. Varför inte spela upp alting igen, tänker han, det borde vara det bästa sättet att berätta historien? Ja verkligen.

Känslan av att befinna sig i Dieters skadade uppfattningsvärld, det är den som griper tag. Många filmare hittar spännande karaktärer, men de flesta förmår inte kommunicera mer än sin egen förtjusning. Nio av tio tevedokumentärer faller på detta. Många misslyckas också för att de inte använder tillräckligt bra teknik, för dåligt foto eller ljud, taskig musik, ljudläggning eller postproduktion. Känslan av kvalité är tyvärr inte att underskatta, det är därför myten om att “alla kan göra film nu när tekniken finns” är så grym. Det är mycket svårare att få in närvaro och nerv i lågbudgetfilmer än i miljonbudgetproduktioner. Tyvärr!

Men det går såklart utan pengar också. Många små faktorer gör att närhet blir närvaro. Ett försök att skildra en karaktär som misslyckas leder till minskad närvaro, det vill säga att man som tittare känner distans. Om historien drivs av karaktärer snarare än historier är man förlorad som filmskapare om man misslyckas. Det är ett högriskspel att göra film! Såklart. Varje misslyckande är ett steg bakåt, man står aldrig stilla. Det är så lätt att etablera fel känsla, sen är allt kört.

Det är alla dessa faktorer tillsammans som skiljer en bra film från en dålig. Och Herzog lyckas nästan alltid göra bra filmer. Han har gjort ett 40-50 tal, jag har bara sett några få, så det är väl iochförsig rimligt att anta att han gjorde några dåliga i början.

Nu har han en säkerhet som gör hans filmer underbara, man lotsas av hans säkra brutna stämma in i en värld man vill stanna kvar i, tillsammans med honom är man trygg. Trots att han är galen. Eller kanske just därför.

Förra året gjorde Herzog en spelfilm av Dieters historia i “Rescue Dawn” med Christian Bale i rollen som Dieter. Jag återkommer när jag sett den, det är ett extremt intressant läge när en filmare gör spelfilm av en dokumentär!

Dieter Dengler, ur “Little Dieter Needs to Fly”, 1997.
Wikipedia-sidan om filmen finns här.
Ladda ner filmen här.

Posted in Dokumentärfilm, Media | No Comments »