Det är dagen efter vårt nederlag i Salem. Alla poliser har lämnat vår förort, där dom stod och tryckte i buskarna utanför vår port, med snäckor i öronen. Piketerna som demonstrativt stod med strålkastarna på riktade mot oss, är borta.
Min sexåriga dotter L, som såg allt detta, sitter vid frukostbordet och berättar om sin natt. “Jag drömde att du hade fyra hål i huvudet pappa”.
Jag tror det är en önskedröm bland intellektuella och genusteoretiker att män blir “bättre” på att prata om känslor. Jag tror att det ligger naturligt i det manliga psyket att man känner sig starkare om man tiger bort svaghetskänslor, och fokuserar på annat istället. Åtminståne har jag alltid mått bättre av att göra så… de få gånger jag “pratar av mej” så mår jag bara sämre av det efteråt. /hälsning från “en annan åskikt”
Ja, så kärnfullt uttrycker sig en kommentator till en artikel i AB om att Dan Josefsson och Bob Hansson med flera skrivit böcker om känslor, riktade (delvis) till män.
Jag tycker det är en underbar punchline från “åskikt”: De få gånger jag pratar av mig mår jag bara sämre efteråt.
Ja vad ska man säga. Det är naturligt i det manliga psyket att tiga och snickra lite. Fan vad jag önskar att han hade rätt denne manliga tyckare. Men samtidigt läser jag att bara fem procent av alla barn vänder sig till sina pappor när de är ledsna. Ser du kopplingen ditt jävla hjon? En tigande fokuserad man, låter det som nån man vänder sig till för att få tröst, hjälp? Knappast…..
Vi har alla olika sätt att hantera motgångar och utmaningar. En del gömmer sig för dom helt, låser in sig. Andra kastar sig över dom, in i dom, med varierande grad av framgång. Men de flesta av oss gör väl vårt bästa för att balansera risktagandet med trygghetstörst. När man är barn kommer flera situationer där man inte riktigt har ett val.
Min äldsta dotter började skolan. Hon behövde verkligen utmaningen, och har växt av den. Men det är klart att det kostar på att göra någonting så stort och nytt. När jag själv behöver trösta mig använder jag olika sorters bedövningsmedel och trygghetsskapande knep. Min dator, kaffe, godis, en ny tröja eller kanske lite teknik-pundande. Ibland riktar jag känslorna utåt och är jobbig att vara med, eller också börjar jag hata saker. Inga konstigheter, jag är ganska simpel, inte speciellt destruktiv ens. Jag har sett människor med betydligt farligare sätt att hantera sina känslor.
Vi satt i bilen, och min dotter hade haft en lång dag i skolan. Hon behövde gråta, och behövde en ursäkt, så hon började mucka. “Jag vill köpa nånting”, sa hon. Jag sa “Nej, vi ska inte köpa nånting idag”. “Snälla”, sa hon. “Nej”, sa jag. Då kom tårarna. “Jag hinner aldrig köpa något längre, jag måste bara gå i skolan hela dagarna, varje dag!!!!” skrek hon. “Ja”, sa jag, så är det, “du hinner inte köpa nånting”.
Det är inte hennes fel. Att hennes föräldrar tycker om att köpa saker. Att alla omkring henne pratar om saker dom köpt, visar upp dom, smeker dom. Att leksaksföretagen smugglar ner kataloger i brevlådan som man inte hinner slänga innan hon har satt sig och ritat ringar runt det hon vill ha. En femåring har exponerat sin shopaholism i full dager. Kanske är det hoppfullt, att hon visar det utan att skämmas. Det är mer än vad man kan säga om mig.
Du är antingen med oss eller emot oss. Det är jobbigt att behöva parafrasera George W Bush. Men vad ska man göra. Det är det här med jämställdhet igen. Det är svårt att ha en jämställd relation, inte ett teparty, skrev jag i ett tidigare inlägg.
För det är nåt inom oss. Fienden är inte bara därute, i formen av en osynlig ständigt pågående rättegång, där domarna rasar omkring oss som ett hagelregn. Vi brukar uppröras över hur våldtagna kvinnor blir utfrågade om sina klädval. Men bryr vi oss om hur vi själva rannsakar oss själva framför speglarna varje dag? Hur vi går, står. Ser på varandra, lyssnar, talar. Är det verkligen jag och du, eller är det några stora uppblåsta knulldockor som står här och låtsas?
Fienden är också eller varför inte framför allt inom oss. Den Införlivade normen. Den som jag och alla andra just nu lär ut till mina barn, som dom kommer kämpa med resten av sina liv. Den som alla barn tar emot utan att knussla för det är det enda dom kan göra. Normen som gör att min dotter älskar sina kjolar och strumpbyxor och tycker jag är äcklig när jag rapar.
Det är dom som antyder att jag är en dålig man som är med mina barn för mycket. Eller oförstående manliga vänner som undrar varför jag inte har tid att ses längre… Som bara vill träffa mig, inte familjen, det är väl inte så konstigt…? Och den där väldigt starka känslan inom mig som säger att jag är värdelös när jag tar hand om min bebis, men viktig och framgångsrik när jag jobbar. Var kommer den ifrån, den känslan, rösten inom mig, kan den inte SE hur mitt liv ser ut, hur världen ser ut? Hur få som har bra relationer till sina fäder, vad gjorde dom hela tiden istället för att vara med det viktigaste dom någonsin hade? Nu dör dom alla dessa gamla män, redan delvis döda i mångas ögon.
Att jag borde vara stolt som går emot. Som stannar hemma. Fast datorn plingar och mobilen ligger och rasslar på bordet, jag kan inte låta bli att försöka vara med där jag inte kan vara med.
Ingen lärde mig när jag var liten att det var tufft att vara hemma och bära på skrikande barn och försöka laga mat samtidigt. Jag fick lära mig helt andra saker. Jag fick lära mig att bita ihop när jag var ledsen. Nu är jag ledsen, och jag har svårt att säga det, och jag kan inte allt som krävs av mig när jag gör det jag inte kan, och jag undrar vems fel det är. Ni gjorde det bästa ni kunde, precis som jag gör det. Det enda jag kan trösta mig med, är att mina barn kommer ha sett mig kämpa, och ofta misslyckats, men jag var i alla fall där, med dom, när jag gjorde det. Eller ibland tittade jag på min iPhone under tiden, det skäms jag för.
Så du som läser detta, du är antingen med mig, på min sida. Eller också är du mot mig. Och då menar jag att du kommer få ångra dig så jävla hårt i framtiden, din idiot, när alla vet.
Knep för att slippa sanera köket tre fyra gånger om dagen emottages tacksamt. Enda sättet att få i B mat är att hon samtidigt får äta själv. Hon kan inte använda en sked ännu så istället tar hon stora nävar med mat. Och lustigt nog är nästan all mat hon äter också sådant man kan spä ut med vatten och använda som tapetklister. Street Artists unite and get babies.
Nu planerar jag att göra en Dexter: Linda in henne i plastfolie och tejpa upp en bur av målarplast omkring henne. När hon ätit färdigt rullar jag upp henne i badkaret där jag duschar av henne. Målarplasten slängs. Inte ett spår av den makabra fest som just ägt rum kommer finnas kvar.
UPDATE: Ikväll gjorde jag Misstaget: att inte sanera matplatsen omgående. Gröten hade torkat fast. Det tog mig minst en halvtimma att skrubba rent allting.
UPDATE 2: Jag har upptäckt att vatten är det bästa sättet att få bort intorkad gröt/potatismos och annat. Blöt upp det intorkade, sen är det bara att torka.
i framtiden vill jag se tillbaka på sen har tiden och tanka att det var då och nu är nu. Att jag klarade det och att jag aldrig mer kommer behöva vara med om det igen. Det totalt uppslukande arbetet som nastan aldrig tar slut. Att aldrig få sova ut. Det oändligt tålamodsprövande. Jag vill att det här ska vara då och att nu är då när jag ar stark och kan se och tänka klart igen.
Jag står i köket och tröstbakar en kladdig chokladkaka åt mig själv medan B äter kattmat på golvet. L kommer in med en hink vatten i handen, och säger Pappa…? Ja, säger jag beredd att svara på hundra spännande frågor. Men hon säger bara, Håll käften!, och går ut i hallen med hinken. Jag försöker svara nåt fyndigt till hennes rygg, men får bara ur mig …vad menar du då.. Men hon har redan försvunnit ut genom dörren och helt klart vunnit.
Sömn kan inte ersättas, men sömnbristen kan liksom distraheras av:
- kaffe
- mat
- punchrullar
Ung-jä-n.
Jag var på kurs, en slags kurs, från igår morse och över natten till idag. Det var så skönt att lämna stan utan barnen. Bara jag. Ju längre bort från stan och familjen jag kom desto friare blev jag.
Så i morse vaknade jag ensam i en hotellsäng. Jag kan såklart inte sova längre än till halv sju när B vaknar numer, men det var ändå obeskrivligt lyxigt att ligga ensam i en säng och kolla på teve. Sen gick jag till hotellanläggningens bad och simmade, bastade och låg i bubbelpoolen ett tag. Ensam. Ingen annan var vaken så tidigt. Jag kände mig som en hemlig agent på äventyr.
När jag kom tillbaka till min förort ikväll kändes det som att jag varit borta en vecka på en annan kontinent. Så lång var den mentala resan hem till familjen igen.
Nu snusar B i soffan bredvid mig och jag ska snart bära L till toaletten för den pre-nattliga kissningen - hellre ett ryggskott på mig än en kisspöl i sängen på natten. Imorgon är min dag hemma. Familjelivet.
Alla bebisföräldrar jag talar med beskriver samma helvete. Hur alla utan barn är glada över att “ha vunnit en timma på morgonen”. Men. Barnen förstår inte klockan. Dom fortsätter vakna samma tid som vanligt, men nu är klockan fem istället för sex. Hjälp.