svante tvivlaren

Det är linan runt min mage som spänner till, den är stram som den tunnaste strängen på en elgitarr. Jag tappar andan, blir tvungen att sätta mig ner och bara andas, se mig omkring. Vad var det som hände? Jag var på väg någonstans, men gick vilse. Jag gick för snabbt fram, eller såg mig inte för. Men jag hade en livlina, den har alltid varit där. Den tog vid, där mina andra sinnen tappade fokus. Livet, hur man tror man kan dansa fram. Så kommer det stunder när allt blir på allvar igen, när det inte finns någonting som svänger så lätt. När allt är tyst omkring en, och man sitter där och undrar vad det var man levde för. Om man nu ens kan formulera den frågan. Det kan ta tid att komma dit! Allt omkring en förefaller främmande. Alla människor man tog för givna, ser underliga ut, vad gör ni här, så här nära mig? Vad gör jag här, vad det verkligen det här livet jag la så mycket energi på att skapa, varför det i sådana fall. Linan runt magen har lämnat ett rött spår i huden, det bränner, jag sitter fortfarande ner och försöker andas, in ut, in ut, in, ut. Det är verkligheten som kommit ikapp, tryckt en på plats: livet är ingen jävla lek, tro inte det, då…

Posted in Personligt | No Comments »

Den här bilden kom i ett brev till mig. Jag vet inte varför. Kommentarer, någon? Jag ser att bilden är tagen i en antikaffär, man ser några typiska retrolampor i bakgrunden, glasögonen har fortfarande prislappen kvar. Antagligen tagen i Sthlm. Men vem är han. Och vad vill hans tunga? Kanske svepa av solglasögonen?

Posted in Könsroller, Personligt | No Comments »

Det väldigt lovande ockupationsprojektet Församlingshemmet i Göteborgs centrum är tyvärr tömt och begravet av politiker och polis. Idag fördes samtliga ockupanter ut med hjälp av snutar som hotade med gas och våld. Imorgon kommer huset rivas, och sen kommer en tom jordplätt bara finnas där ett hus fyllt av människor, kärlek och aktivitet hade kunnat leva. Kommunen har inte ens en plan för hur marken ska användas, ändå tycker dom att det är bättre att använda snutar än kommunikation.

Vad ska man säga? Det är tråkigt. Man känner hjälplöshet inför snutsamhällets eviga makt.

Det känns som att man vill ta till mer våld, om inte för att det är taktiskt rätt bara för att avreagera sig, liksom dramatisera situationen.

Men samtidigt är det nog rätt att inte göra det. Polisen kommer i nuläget vinna en sådan kamp. Men det här lär inte bli sista huset som ockuperas i Gbg, eller Malmö för den delen… Och ju fler hus som ockuperas, desto svårare kommer det bli för politikerna att argumentera för den idiotiska linje de nu följer blint.

[ Sista ockupanterna lyftes ut - Göteborgs-Posten]

Posted in Politik | No Comments »

Ännu ett hårt morgonpass på jobbet.

Posted in Uncategorized | 1 Comment »

En väska av märket Guess smyckad med nitar.

Boken? “Livet är en fest”! How fitting. Snön faller, allt faller, punken har reinkarnerats i en ny vidunderligt vardaglig form.

Posted in Uncategorized | No Comments »

A spelar Gyllene Tider och dansar med ett stort leende i vardagsrummet. Hon säger att det får henne att tänka på när hon var liten, hennes storebror som lyssnade på Gyllene Tider och hur hon hörde texterna och liksom insåg vad som skulle komma, hur stort livet var framför henne. Det är starka känslor.

Jag kommer också ihåg hur det var när jag var liten. Jag minns hur jag satt på min bästa vän H:s storebrors säng, på det pälsiga svarta överkastet. Jag andas allt det som är så annorlunda än hemma hos mig. Doften av rakvatten, doften av heltäckningsmatta. Jag och H brukade sitta däruppe och titta på hans storebrors saker. Han hade en discolampa som han hade beställt från Hobbex. På väggen satt en affisch med en häst som stegrade sig framför en mörk himmel fylld av blixtar. Dom bodde i en liten villa på en liten gata nere på byn, i ett helt vanligt villaområde.

Men H:s storebror hatade min storebror. För min storebror lyssnade inte på Gyllene Tider, han lyssnade på synthmusik. Han hade ridbyxor och kråsskjorta, inte jeans och jeansjacka. Och istället för hockeyfrissa som H:s storebror hade han en jättestor blekt lugg, med massa sockervatten i. H:s storebror försökte köra på min storebror med sin Volvo EPA-traktor. Tror jag.

Jag hatade dom som hatade min storebror. Dom var dumma mot mig också, skrek saker efter mig.

Men jag tror jag hatade min storebror mer, för han påminde mig om allt som var annorlunda med mig, med mina föräldrar, med oss. Allt det som gjorde att det aldrig nånsin var någon av mina eller min storebrors kompisar som ville hälsa på hemma hos oss.

Jag hatade min bror för att han var så hatad, och för att jag inte var det. För att jag kom undan, genom att anpassa mig. Genom åren kom jag allt mer att bli som honom, och jag såg hur han hatade mig tillbaka, för att jag svek honom, för att jag satt där hemma hos H och fingrade på överkastet i hans storebrors rum på övervåningen i den lilla villan.

Det är fortfarande ett glapp mellan mig och min bror, och jag tror det beror på Gyllene Tider, på hur hatad min bror var för att han inte var som alla andra, medan jag lärde mig gå en väg där jag kunde bli omtyckt av nästan alla. Och jag och H, vi är inte längre vänner. Faktum är att jag är rädd för att träffa honom. Vi var så nära under så många år, jag minns fortfarande hans kropp och hans röst, den ekar i mig. Han blev en riktig man, brukar jag tänka, stor och stark, medan jag blev smal och svag, med krum data-rygg. Kanske är det inte sant. Antagligen har vi mer gemensamt än jag tror.

Nu står A där och sträcker ut armarna mot mig, kom och dansa, säger hon, medan Per Gessle sjunger om Billy. “Lyssna på texten”, säger hon. Jag försöker. Men jag tänker på något annat. På livet som kom, efter att jag hörde Gyllene Tider första gången, hemma hos H.

Posted in Musik, Personligt, Politik | No Comments »

Svenska snutar skulle aldrig utsättas för ett sådant övergrepp, men i Italien av alla ställen har några poliser blivit dömda…: Italienska poliser dömda för misshandel

Posted in Politik | No Comments »

Ett fantastiskt paket. Om ordet Punk-kanon fanns skulle två av böckerna finnas däri: Iggy Scams nya bok “On the lower frequencies”, samt Aaron cometbus samlingen!

Som 30 kronors-bonus slank boken om ulrike meinhof jag inte läst med.

Nu måste jag bara ändra mitt liv så att jag får tid att läsa skiten.

Posted in Böcker, Personligt | No Comments »

Ibland kommer man nästan nära en snut. Utan att vara rädd. Eller rädd är man ju jämt när det är polis-människor i närheten. Men det här var en nästan-snut, en snut utan bricka, en socionom-snut. Nuförtiden finns det ju inte bara snutmänniskor, utan också nästan-snutmänniskor. Nu undrar alla hur man ser skillnad? Det gör man inte. Dom ser lika ut, och tänker lika, men nästan-snutarna har inga pitoler eller andra hårda saker, de har bara sina hjärnor, och så har dom telefonnummer som dom kan ringa om dom känner sig hotade. Men meningen är att dom inte ska göra det, dom ska inte vara där det blir hotfullt. Det ska däremot beredskapspoliserna, som nu tränas för att sättas in vid demonstrationer och andra lägen där det behövs snutar som inte tvekar att dra fram pepparspray och batonger. Ja inte för att vanliga snutar tvekar, men en beredskapssnut har ju desto mer att bevisa, klart dom slår hårdare, sprayar rakt i ögona osv.

Vi tar det igen:

- snutar
- snutmänniskor (kan vara snutar men behöver inte vara det)
- nästan-snutar (jobbar som poliser men är inte ens snutar)
- beredskapssnutar (wannabe-snutar)
- dessutom har vi ju alltid snutarna-inom-oss att se upp för

Som ni ser är det många att se upp för.

Den här nästan-snuten som jag träffade, hon hade på ett år bland snutmänniskor, hundar och uniformer lärt sig hur snutar gör. Bara genom att se på dom. Hon ställde frågorna på rätt sätt. Jag svarade flyktigt, trots att hon log och låtsades som att vi var på lägenhetsfest, vilket vi faktiskt var, men det syntes på henne att det inte var viktigt, men ju flyktigare jag svarade, desto mer provocerad blev hon, desto bättre blev hennes frågor. Hon tyckte om det. Det märktes. Jag tyckte också om det, det är ju det som är det kluvna med snutar, man vill på sätt och vis ha deras uppmärksamhet, det är lite smickrande liksom. Dessutom befann jag mig i en situation där jag kunde fråga ut henne minst lika mycket, och finslipa mina anti-snut-metoder. Jag känner mig nästan övertygad om att hon på måndag morgon på jobbet gjorde några slagningar på mitt namn i diverse spanings- och straffregister. Frågan är om hon blir besviken eller nöjd med resultatet. Det lär jag aldrig få veta.

Ett gäng poliser vaktar ett gäng träd som försöker rymma på Ente ting

Posted in Personligt, Politik | No Comments »

Det pågår en ny våg av husockupationer i Sverige. Det är ytterst hoppfullt.

En massa människor gör saker de inte får, och dom gör det på ett snyggt och smart sätt. I Umeå, Lund och nu senast Göteborg har ockupationer påbörjats, och i vissa fall avslutats. Mest lovande ser det nu ut i Göteborg. Om denna rörelse fortsätter i samma stil kommer opinionen vända, och snuten kommer inte längre kunna hiva ut folk hur som helst. Allt är en fråga om legitimitet, som en av de mest initierade i denna fråga så vist säger i en post på sin blogg Guldfiske.

Frågan är när Stockholm får se en ockupation igen. Det har gjorts försök de senaste åren, men det har inte varit speciellt framgångsrikt. Nu känns det sällan som om Stockholms aktivistscen är tillräckligt enad för att mobilisera fram det som krävs, och kanske är det framförallt så att en ockupation i Stockholm också skulle bemötas med stenhård repression på grund av dess symbolvärde. Ja sen gör ju bostadssituationen att det inte finns så jävla många hus att flytta in i heller ärligt talat… Men vi får se.

Posted in Politik | No Comments »