svante tvivlaren

…är en av de äldsta rävarna fortfarande ute och smyger…

Posted in Personligt | No Comments »

Tove Jansson, Bob Marley, Sara Lidman, Carsten Jensen, Nina Ramsby, Ashmed Rashid. Ser ni mönstret?

Posted in Musik, Personligt | No Comments »

Det har kommit mycket mail med oroliga frågor om den så kallade ekonomiska krisen hit till www.Tvivlaren.se. Jag kan försäkra er om att de blir lästa, allihopa. Tyvärr är det andra saker som oroar mig just nu. T ex finns det mjölk i kylen? När kommer jag få tid att duscha? Osv.

Jag har ett meddelande till ang. krisen. Politikerna och media har skapat en befolkning som hela tiden vill maximera sin egen vinst. Genom fonder, PPM, bostadsrätter, osv, har många människors vardagsliv kommit att handla om att tjäna pengar på andras olycka. För det är ju så, att trots att riksbanken trycker nya sedlar, så kommer en persons vinning ALLTID från en annan persons förlust.

Det är ett faktum vi ofta vill glömma, att det finns inget, som är gratis. Inte ens kärlek, en skogsdunges oskyldiga sus, havets envetna vågskvalp eller älgens blick innan den skjuts ner får vi utan en insats, huruvida vi betalar med tid, energi, uppmärksamhet eller helt enkelt vår känslomässiga närvaro i denna värld vi är på besök i.

Posted in Politik | No Comments »

Jag tror det är en önskedröm bland intellektuella och genusteoretiker att män blir “bättre” på att prata om känslor. Jag tror att det ligger naturligt i det manliga psyket att man känner sig starkare om man tiger bort svaghetskänslor, och fokuserar på annat istället. Åtminståne har jag alltid mått bättre av att göra så… de få gånger jag “pratar av mej” så mår jag bara sämre av det efteråt. /hälsning från “en annan åskikt”

Ja, så kärnfullt uttrycker sig en kommentator till en artikel i AB om att Dan Josefsson och Bob Hansson med flera skrivit böcker om känslor, riktade (delvis) till män.

Jag tycker det är en underbar punchline från “åskikt”: De få gånger jag pratar av mig mår jag bara sämre efteråt.

Ja vad ska man säga. Det är naturligt i det manliga psyket att tiga och snickra lite. Fan vad jag önskar att han hade rätt denne manliga tyckare. Men samtidigt läser jag att bara fem procent av alla barn vänder sig till sina pappor när de är ledsna. Ser du kopplingen ditt jävla hjon? En tigande fokuserad man, låter det som nån man vänder sig till för att få tröst, hjälp? Knappast…..

Posted in Barn, Könsroller | No Comments »

Alternativ titel: En historia om hur jag mitt i natten försöker kämpa mot mitt minne och förlorar.

Jag kan inte sova. Tankarna rusar runt i huvet. Jag kan nästa se dom spinna runt däruppe. Bilförsäkringar, borttappade saker, utlånade saker, barnkläder, inställda möten, skruvar som fattas. Hur kan allt det där få plats i min hjärna? Samtidigt. Jag ligger vaken i flera timmar och låter allting rulla runt. Alldeles innan det tar slut ser jag hur det går till. Jag förnimmer minnen, många år gamla, som liksom bleknar framför mig. Jag försöker fånga dem, men de nya tankarna liksom pressar färgen ur de gamla bilderna. Jag försöker minnas ett fjällhotell, en full författarinna skrattar i en korridor, hon ska sova med någon, men vem? Jag är bara ett barn. Desperat försöker jag hålla kvar tanken. Men då tar allt en ny vändning, jag börjar tänka ut hur jag ska skriva ner det här istället, hur fingrarna känns mot tangentbordet när jag skriver detta, varför jag gör det, istället för det jag borde göra, vad var det nu jag borde göra, och de gamla minnena är hopplöst försvunna. För gott? Jag vet inte. Kanske finns de kvar, någonstans där under malströmmen av saker att minnas, saker att göra.

Vid sex tiden blir jag återigen medveten om att min hjärna fortfarande bollar med sig själv. Sist jag såg på klockan var den tre. Men jag har inte sovit. Men jag var inte heller vaken. Efter att ha tänkt efter lite kommer jag fram till att min kropp helt enkelt lät min hjärnverksamhet fortsätta utan kontakt med mitt medvetande. Konstigt nog är jag nästan utvilad. Kanske är jag en ny revolutionerande metod för att tänka samtidigt som jag “sover” på spåren.

Nej, nu måste jag göra lite nytta. Vad var det nu jag planerade minituöst igår innan jag domnade bort. Jo… Jag ska kasta gamla äpplen ut genom fönstret på en bil därnere. Det blir kul.

Posted in Personligt | No Comments »

Jag försvinner ner i febern. Vaknar och kollar två filmer om Abu Ghraib, först oscarsbelönade “Taxi to the Dark Side” av Alex Gibney (som också gjort en bra dokumentär om Enron-skandalen i USA) som försöker ta ett helthetsgrepp på USAs agerande post 9-11, vad det gäller tortyr, fängelser och förhörstekniker. Det blir lite rörigt ibland, är vi Bagram, Abu Ghraib eller Guantanamo Bay? En oskydlig taxichaffis som blivit mördad av amerikanska militärpoliser i Afghanistan får agera röd tråd. Filmens största förtjänst är nog beättelsen om hur integrerad rasismen är i den amerikanska förståelsen av omvärlden. Utan denna enorma rasism, som såklart går att härleda rakt ur George W Bush makabra uttalanden när han talar om i stil med “Let’s put it like this, one by one, they are learning the meaning of american justice”. Med en sådan ledare är tortyr väntat. I dessa dagar är alla så lättade av att Bush’s dagar är över, men det han gjort med vår värld är ju såklart oförlåtligt. 83 000 personer har blivit bortförda till någon av USA’s rättsvidriga fängelser, hållda utan rättegångar. USA har skapat ett monster. Om och om igen kan man väl säga.

Det blir en underlig dag. Feber, och så en orgie i Abu Ghraib, var det verkligen så smart. För nästa film blir Errol Morris nya storfilm “Standard Operating Procedure”. Morris har lyckats få flera av de som dömdes för tortyren att ställa upp på långa intervjuer, och det blir såklart superbra. Allt är gjort med Morris egen maskin The Interrotron, som gör att de intervjuade tittar rakt in i kameran. Det ger en sällsam effekt.

Ända sedan “Thin Blue Line” har Morris finputsat sina metoder, och har han inte nått vägs ände, kan man fråga sig? För vid det här laget kan man det, musiken, de långa bilderna, långsamma åkningar i återskapade scener. Ja, det blir lite trist ibland. Men ändå väldigt bra, få kan bygga en stämning som Morris. Jag gillade speciellt Lyndee England, hennes berättelse om att alla var i Abu Ghraib på grund av kärlek är fantastisk.

Bägge filmerna finns i bra kvalité på Pirate Bay:

Standard Operating Procedure, DVDRip

Taxi to the Dark Side, DVDRip

Nu ser jag mycket fram mot Ahmed Rashids nya bok “Descent Into Chaos” som borde nå mig per post imorgon! Hans tidigare bok “Taliban: Militant Islam, Oil and Fundamentalism in Central Asia” var grym.

Posted in Dokumentärfilm, Media, Personligt, Politik | No Comments »