Jag läste en bok om amerikanska soldater. Jag känner att vi definitivt är del av samma manskultur. Samma manskultur som terroriserar irakier, palestinier. Mansrollen är så tätt förknippad med rasism, styrka, våld. Den finns även hos oss, som ska vara så fina och mjuka. Innerst inne. Jag minns när jag var 15 jag hade kniv med mig på disco i Bollnäs. Jag tyckte jag var tuff.
Jag var på konsert med Håkan Hellström och när konserten tog slut sa han till sin ljudtekniker: “Spela den finaste låt jag vet”, och då spelade dom Mr Bojangles. Jag hade inte hört den versionen förut, det var en kvinna som sjöng. Jag hade bara lyssnat på Bob Dylans och Kristoffer Åströms versioner tidigare och verkligen älskat dom, Kristoffer kör ett sånt där litet piano med en slang man blåser i för riffet, det är superfint. Men den här versionen var ännu bättre. (Originalet av Jerry Jeff Walker är inget att hurra över.)
När jag kom hem letade jag lite på nätet och hittade efter ett tag Håkans finaste låt. Det var Nina Simone, en inspelning från 70-talet. Jag hittade också en version av Harry Nilsson, han som gjorde det otroliga soundtracket till Midnight Cowboy. Alla som sett filmen minns nog låten, Everybody’s Talkin’, och bilderna av Jon Voight när han gör sig snygg och lämnar hålan för att resa till New York…
Men skit i det, tillbaka till Mr Bojangles, denna skröna om en neralkad steppdansare i den amerikanska södern, down and out i en cell i New Orleans. En historia lätt att romantisera, om livsglädjen därnere på botten, klackarna i taket! Många har lockats av denna låt: Fireside-Kristoffer, Håkan Hellström, Bob Dylan, Harry Nilsson, countrystjärnan Jon Denver, Nina Simone… Och en underlig version av ingen mindre än Errol Morris favoritmusikant Philip Glass!
Dessutom hittade jag en version via Soulseek som påstås vara av Dean Martin, Frank Sinatra & Sammy Davis jr, men det låter inte riktigt så… Kanske nån som vet bättre kan rätta mig. Här är de alla samlade, jag har hoppat över en live version av Nina Simone och Robbie Williams. I en live video jag hittade på Youtube säger han att även han tycker det här är hans “favourite song of all times!” Precis som Håkan alltså. Men Robbie’s version, snälla, vilket hån, vilket skämt. Usch.
Nu har jag alltså ansträngt mig här för alla och lagt upp låtarna här för lyssning. Så. Enjoy!
Nina Simone - Mr. Bojangles
Dean Martin, Frank Sinatra & Sammy Davis jr - Mr. Bojangles
Harry Nilsson - Mr. Bojangles
John Denver - Mr. Bojangles
Bob Dylan - Mr. Bojangles
Kristoffer Åström - Mr. Bojangles
Bonus:
Philip Glass - Trial 1 - Mr Bojangles
Och här är texten. Sing-a-long!
I knew a man Bojangles and he’d dance for you in worn out shoes.
Silver hair, ragged shirt and baggy pants, that old soft shoe.
He’d jump so high, he’d jump so high, then he’d lightly touch down.
Mr. Bojangles,
Mr. Bojangles,
Dance.
I met him in a cell in New Orleans; I was down and out.
He looked to me to be the eyes of age as he spoke right out.
He talked of life, he talked of life, laughed and snapped his legs still.
Mr. Bojangles,
Mr. Bojangles,
Dance.
He said the name’s Bojangles and he danced a lick all across the cell.
He grabbed his pants for a better stance, oh he jumped so high and he
clicked up his heels.
He let go laugh, he let go laugh, shook back his clothes all around.
Mr. Bojangles,
Mr. Bojangles,
Dance. Yeah, Dance!
He danced for those at minstrel shows and county fairs throughout the South.
He spoke with tears of 15 years of how his dog and him just travelled all about.
His dog up and died, he up and died.
And after 20 years he still grieves.
Mr. Bojangles,
Mr. Bojangles,
Dance.
He said, “I dance now at every chance at honky-tonks for drinks and tips.
But most the time I spend behind these county bars, ’cause I drinks a bit.”
He shook his head and as he shook his head, I heard someone ask him, “Please…
Mr. Bojangles,
Mr. Bojangles,
Dance. Dance.
Mr. Bojangles, dance.
Läser i Mana om dokumentärfilmaren Nick Broomfields försök att göra en spelfilm. Ämnet är USAs krig mot Irak och massmorden i Haditha. Jag läste för nån vecka sedan att den sista av de anklagade soldaterna blivit friad av militären, way to go…
Jag skrev ju för ett tag sen om Redacted, filmen om amerikanska soldaters sexualiserade mord på en familj i Irak, då var det Brian de Palma som stod för regin. Det går helt klart att urskilja en trend: vänsterorienterade regissörer gör upp med USAs världspolitik. Jag säger: WAY TO GO
Nick Broomfield är ju för övrigt en filmare som fått oförtjänt mycket cred för sina filmer. Jag tycker han är en pajas. En sak är han bra på: han är driven, och han är en energisk dramaturg. Han försöker skapa en spännande historia av vad som helst. Men hans senaste filmer har verkligen varit dåliga. För er som inte känner till honom så gjorde han en känd film om Kurt Cobain där han i stort sett insinuerade att det var Courtney som drev Kurt i döden, eller kanske till och med dödade honom! Jag slänger ut en slentrianmässig genus-varning till Broomfield, nog för att Courtney verkar vara lite labil, men alla försök att anklaga kvinnor för sina pojkvänners död bör definitivt sättas i ett sammanhang där kvinnoförtryck och patriarkatet luftas…
Nick är också känd för sin fixering vid sex. Han har gjort flera filmer om prostitution. Han har sedan 80-talet gjort filmer som ser likadana ut: han själv reser runt och letar “sanningen”, han kör ljudet själv och står med en liten bom och hörlurar, med detta grepp har en etablerat en ny genre kan man nog lugnt säga. Ekot av detta grepp såg vi senast i svensk teve för nåt år sen där programledaren för teveserien “Drömsamhället” där Emil Nikkah körde en Broomfield rakt av, dom använde till och med en siluett av reportern som vinjett. Det är ett tacksamt men riskabelt dramaturgiskt grepp där man ska sympatisera med reporterns jakt på sanning, men ofta går det ut över innehållet.
Detta har blivit Broomfields stora problem i hans senaste dokumentärer. I “Biggie and Tupac” reser den lilla vita britten omkring och viftar med micken på farliga ställen, men till slut tycker man bara synd om honom. Men han har inte alltid varit dålig, en av hans roligaste filmer är “Chicken Ranch” om en bordell i Nevada. Där har han inte utvecklat sitt ego så långt, utan håller sig bakom kameran. Det är smart.
Nu har han på sätt och vis tagit steget fullt ut. Från osynlig filmare, till synlig och nu slutligen regissör.
UPDATE: Denna film går tydligen att ladda hem redan nu. Hittade den på Pirate Bay här!
Idag laddar jag ner Triumph des Willens, Leni Riefenstahls nazistiska propagandafilm från Pirate Bay. Jag vill inte veta vad de jag laddar ner från har för skit på sina diskar, brr. Återkommer med mer detaljerad info om varför jag befattar mig med Leni’s allra fetaste svettfläck, senare. Tills dess borde ni njuta av David Sandströms sång “Leni, Leni”, en av de bättre från skivan Go Down!.
Kan du älska mig som luffaren älskar landsvägen
Kan du älska mig som rumlaren älskar nattlivet
Kan du älska mig som de unga älskar revolutionen
Kan du älska mig som den ängslige älskar gryningen
Kan du älska mig som studenten älskar att drömma
Kan du älska mig som måsarna älskar takåsarna
Jag vill att du älskar mig men jag vill att du lämnar mig med
Jag vill att du älskar mig, men jag vill att du lämnar mig med
Jag vill att du älskar mig, men jag vill att du lämnar mig
Ja skulle du älska mig, som ett slagskepp som älskar lasten?
Kan du älska mig som raketen älskar explosionen
Kan du älska mig som Huckleberry älskar floden
Kan du älska mig som trottoaren älskar förloraren
Och kunde du älska mig om jag föll i tusen bitar
Och kan du älska mig så tjackpundarn älskar sin barndom
Kan du älska mig som Teo Jensen älskar gitarren
Som en gammal vän
Ja, som en gammal vän.
Som jorden älskar månen
Som sjömannen älskar havet
Som tågen älskar rälsen
Och som fångar älskar flykten
Som barnen älskar julen
Som korten älskar turen
Och som Romeo älskar Julia
Och som jag älskar dig
Testar!!
