Du är antingen med oss eller emot oss. Det är jobbigt att behöva parafrasera George W Bush. Men vad ska man göra. Det är det här med jämställdhet igen. Det är svårt att ha en jämställd relation, inte ett teparty, skrev jag i ett tidigare inlägg.
För det är nåt inom oss. Fienden är inte bara därute, i formen av en osynlig ständigt pågående rättegång, där domarna rasar omkring oss som ett hagelregn. Vi brukar uppröras över hur våldtagna kvinnor blir utfrågade om sina klädval. Men bryr vi oss om hur vi själva rannsakar oss själva framför speglarna varje dag? Hur vi går, står. Ser på varandra, lyssnar, talar. Är det verkligen jag och du, eller är det några stora uppblåsta knulldockor som står här och låtsas?
Fienden är också eller varför inte framför allt inom oss. Den Införlivade normen. Den som jag och alla andra just nu lär ut till mina barn, som dom kommer kämpa med resten av sina liv. Den som alla barn tar emot utan att knussla för det är det enda dom kan göra. Normen som gör att min dotter älskar sina kjolar och strumpbyxor och tycker jag är äcklig när jag rapar.
Det är dom som antyder att jag är en dålig man som är med mina barn för mycket. Eller oförstående manliga vänner som undrar varför jag inte har tid att ses längre… Som bara vill träffa mig, inte familjen, det är väl inte så konstigt…? Och den där väldigt starka känslan inom mig som säger att jag är värdelös när jag tar hand om min bebis, men viktig och framgångsrik när jag jobbar. Var kommer den ifrån, den känslan, rösten inom mig, kan den inte SE hur mitt liv ser ut, hur världen ser ut? Hur få som har bra relationer till sina fäder, vad gjorde dom hela tiden istället för att vara med det viktigaste dom någonsin hade? Nu dör dom alla dessa gamla män, redan delvis döda i mångas ögon.
Att jag borde vara stolt som går emot. Som stannar hemma. Fast datorn plingar och mobilen ligger och rasslar på bordet, jag kan inte låta bli att försöka vara med där jag inte kan vara med.
Ingen lärde mig när jag var liten att det var tufft att vara hemma och bära på skrikande barn och försöka laga mat samtidigt. Jag fick lära mig helt andra saker. Jag fick lära mig att bita ihop när jag var ledsen. Nu är jag ledsen, och jag har svårt att säga det, och jag kan inte allt som krävs av mig när jag gör det jag inte kan, och jag undrar vems fel det är. Ni gjorde det bästa ni kunde, precis som jag gör det. Det enda jag kan trösta mig med, är att mina barn kommer ha sett mig kämpa, och ofta misslyckats, men jag var i alla fall där, med dom, när jag gjorde det. Eller ibland tittade jag på min iPhone under tiden, det skäms jag för.
Så du som läser detta, du är antingen med mig, på min sida. Eller också är du mot mig. Och då menar jag att du kommer få ångra dig så jävla hårt i framtiden, din idiot, när alla vet.
Posted in Barn, Könsroller | 1 Comment »
Men era svin. Ni kommer nog snart fatta kopplingen mellan orsak och verkan.
