Putin, vilket jävla arsle. Fyfan vad jag hatar honom. Hans jävla uppsyn. Hans diktatur. Att han får så sjukt mycket respekt av alla andra jävla karlar. Han är manssamhällets konung. Nu också krönt av Time Magazine.
Ni vet den där känslan när man rör sig på lite okänt vatten, öppet vatten, det pirrar, man vet inte var man kommer hamna men man vet man är på väg mot nåt nytt… något man inte kan hantera rakt av. Känslan av förändring i luften.
Jag blev Helt Glad inuti. Jag har svårt att bekänna detta. För Thin Lizzy, dom är ju speciella. Jag kan inte alls hantera känslorna som kommer upp. Det är lätt att avfärda det som ironi. Fast det är det inte, det är verkligen en ärlig lycka från inuti. Men det är inte bara musiken och de klyschiga texterna. Det är hela grejen med Lizzy. Phil Lynnot, hårdrockens enda färgade man (förutom han i det där svenska bandet, vad heter dom…) i DUBLIN på 70-talet, hundra miljoner för en tidsmaskinresa till deras första spelningar… och hänget på puben efteråt. Man blir helt varm inuti av att tänka på the early years med Lizzy. Eller också är det det faktum att min gamla vän Elle’s enorma entusiasm var den kraft som introducerade mig för Thin Lizzy.
Hur som helst. Thin Lizzy. Ät. Jag lägger upp en låt får vi se hur det känns.
Känslan i min kropp när jag slår på Wailers Catch a Fire. Hennes min från golvet när hon ser mina gubbrasta-moves. Smaken i munnen av dagens första o-snus. Smärtan i min rygg när jag hukar mig över skrivbordet för att skriva detta. Tankarna på tjejen som kommer från min hemby men nu jobbar på Svenskt Näringsliv som proffs-idiot. Jag måste gunga lite till för att få bort henne ur kroppen, vidriga människa.
Jag står i köket och tröstbakar en kladdig chokladkaka åt mig själv medan B äter kattmat på golvet. L kommer in med en hink vatten i handen, och säger Pappa…? Ja, säger jag beredd att svara på hundra spännande frågor. Men hon säger bara, Håll käften!, och går ut i hallen med hinken. Jag försöker svara nåt fyndigt till hennes rygg, men får bara ur mig …vad menar du då.. Men hon har redan försvunnit ut genom dörren och helt klart vunnit.
Det finns en kvinna på kontoret jag jobbar på som ser min smuts. De flesta här har nog respekt för mig som person, de accepterar/respekterar att jag är skitig eller åtminstone inte har rena kläder och ser fräsch ut. Men den här kvinnan, hon tittar alltid på mig med den där överklassblicken, den där kalla stela. Eller jag vet inte, är det mig det är fel på, alla andra här verkar tycka hon är trevlig. Jag skulle helt klart rädda alla andra före henne från en hastig rökutveckling eller nåt annat hemskt. Då skulle hon förstå att jag är bra.
