Lyssnar på P3 dokumentär om Göteborg 2001 och blir faktiskt helt överrumplad av känslorna som kommer upp. Det var världsomvälvande tidender. Det var inte första gången jag var i demonstrationer eller kravaller men det var verkligen speciellt det som hände där. När jag hör snutarna som berättar om sina hemska arbetspass inser jag vad som var så stort. Det var att vi var fler än dom, att vi hade rätt, att dom visste det. Att de agerade som en organism under hot - för vi var ett reellt hot - alla slöt sig samman mot oss. Snutarna, politikerna, media, våra familjer.
Alla. Var. Emot. Oss. Som hade rätt. Som var där. Som bara ville säga ifrån till dom där jävla toppmötessmurfarna från EU. Vad trodde dom? Att vi skulle mörda politikerna? Att vi skulle hugga huvudet av Göran Persson? Vi hade möjligtvis satt oss ner på deras fula podium och druckit upp deras jävla ramlösa. Orättvisa skamlösa kostymhatbrottsanförare, Anna Lind, vad tänkte du då?
Men istället slogs vi ner. På alla sätt och vis. För många har det tagit dessa år att läka såren. En del kommer aldrig våga sig fram till kravallstaketen igen. Men vi var så många, och vi blev så svikna, vi kommer aldrig låta det hända igen. Det är vi som var där mot alla er andra. Fortfarande samma känsla. Alla. Är. Emot. Oss.
Göteborg made me.
Posted in Politik | No Comments »
