Alla bebisföräldrar jag talar med beskriver samma helvete. Hur alla utan barn är glada över att “ha vunnit en timma på morgonen”. Men. Barnen förstår inte klockan. Dom fortsätter vakna samma tid som vanligt, men nu är klockan fem istället för sex. Hjälp.
Jag hade en kväll på stan och cyklade hela vägen hem ikväll, det snabbaste jag kunde, 25 minuter från city, mina ben värker och det tog en timma för svetten att sluta rinna. Men kroppen är slutkörd och jag kommer somna som en sten (och vakna som en hög med grus när L vaknar vid tre och hostar sig genom natten och ber mig hämta vatten, piller och gu vet).
Jag skrev ju tidigare om Skogskyrkogården och en kväll när jag råkade cykla in i och genom mörkret. Det där låg och hängde över mig hela vägen från stan, och när jag närmade mig var det som om hela kroppen ville vara med och bestämma. Det kändes enormt lockande, att få försvinna i in i skräcken och det mjuka svarta.
Vid avtagsvägen in genom den stora muren, där man ser jättekorset långt borta på fältet, stannade jag till och stirrade in. Alla gatlyktor var släckta. Jag gav till ett skrik av rädsla och tog gatan fram istället där lamporna lyser och bilarna åker, men tog höger och cyklade längs med muren. På andra sidan ligger vägen jag brukar ta, nu helt dold i mörkret. Det kom kall fuktig luft från skogen och gravarna. Plötsligt kände jag att andarna grep efter mig, jag var tvungen att cykla ännu snabbare. Jag skrämde livet på en stackars kvinna som cyklade i lugn och ro när jag kom som en ond ande med rasslande kedjor och munnen på vid gavel, flämtande efter syre och hopp.
I dagens DN kan man läsa om huliganer. Efter att ha varit på Råsundastadion första gången på stor match kände jag nån slags förståelse med firmorna och de uppgjorda fighterna - faktum är att det på många sätt liknar känslan av ett upplopp eller en maffig demo. Känslan av att uppgå i ett större sammanhang, vara del i en massa, ger en trygghet som gör att man vågar och vill utmana makter man inte annars skulle våga sig på. Men liknelsen är ju bara till formen, det är ju radikalt olika saker att kämpa för en idé om ett bättre samhälle än att slåss för att man gillar Bajen.
Men denna åtskillnad har numer media slutat göra. För idag skriver DN:
“Över två dygn före avspark ville extremistiska anhängare till AIK och IFK Göteborg göra upp.”
Och det intressanta ordet här är ju såklart EXTREMISTISKA. Detta ord, som innehåller så fina saker - till exempel två x-liknande ljud, den där aggressiva starten: EXXXX—STREMM-ISTIXKA, typ femton stavelser, ja det är mycket jag gillar med det ordet!
Men inte hur det används. Det har blivit vattendelaren - för högergrupper är okej, men inte högerextremistiska grupper. Och anhängare till AIK är nog också okej, men inte extremistiska… Jag är rädd att jag väldigt ofta hamnar i den där gruppen som får “extremistiska” framför sig. Jag är en vänsterextremist. Men snart kommer det vara vanligt att använda det i alla sammanhang… Här kommer en EXTREMIST-HUNGRIG KILLE eller EXTREMIST-PAPPA…
Jag tror det var “vänsterextremisten” Salka Sandén som i en artikel vände sig emot hur man kallar nynazister för högerextremistister. Hon menade att det är dom ju inte egentligen. Dom är höger. Bara lite radikalare än Reinfeldt. Samma värdegrund.
I Göteborg är det någon som har sågat runt stammen på upp till 1000 granar så att de kanske kommer dö. Det är något speciellt med människor som hatar naturen. Det är ju så uppenbart fel. Men samtidigt finns det något starkt i det, att någon faktiskt tar sig tid.
Det känns ofta som att jag får panik över att jag inte hinner med mer. Speciellt nu när bebisen är så krävande, den tar så mycket tid. Till och med från nätterna. Det är så svårt att hantera. Jag leker med tanken på att inte sova alls en vecka. Jobba på nätterna. Skulle det gå? Antagligen inte. Eller kanske, men jag tror alla omkring mig skulle tröttna på mig. Knappast värt priset.
Denna morgon ligger jag redo, vaknar av minsta prassel i sängen. Jag ligger vaken och väntar på att få gå upp fastän klockan bara är sex. Istället för att sova ligger jag och funderar på allt jag har på att-göra-listan. OCH! Istället för att tänka bara på dessa saker kommer jag på en helt ny idé: ett stort projekt som skulle ta många dagar och nätter att fullfölja. Det är så befriande att liksom SPRÄNGA de mentala ramarna för vad som är möjligt att jag nästan somnar om.
Jag har så svårt för hat. Speciellt mitt eget. Vad ska jag göra med det? Ytterst svårt att konvertera till positiv energi. Och ärligt talat, jag har inte tid att vara destruktiv, annars skulle jag gärna gå ut en mörk och tyst höstnatt och slå sönder nåt.Â
När hon ser sig i spegeln skrattar hon förtjust.
Jag tänker på döden. Jag har inte gjort det på väldigt länge. När jag var fem förstod att jag mina föräldrar skulle dö. Jag minns det som ett av mina starkaste minnen från barndomen. Nu tänker jag på min femåriga dotter L som frågar så mycket. Jag vill att hon aldrig ska fråga om jag ska dö eller när. Jag vill aldrig behöva säga att jag kommer dö före henne.
För några år sen var jag redo att dö. Jag tänkte att jag skulle uppgå i nån slags kosmos. Nu vill jag aldrig dö. Och ännu värre, jag har börjat oroa mig för att mina barn ska dö. Jag vill inte ens tänka på det. Jag vill inte ens tänka på att tänka på det.