svante tvivlaren

När jag var inne på zenbuddhism för många år sedan läste jag att munkarna i Asien brukade gå upp fyra fem tiden och meditera för att då var världen som renast. Jag minns en morgon jag satt i Vita Bergsparken och försökte meditera. Det var trevligt. Känns som en helt annan tid nu.

Bebisar vaknar också ofta väldigt tidigt. I morse vaknade hela familjen vid femtiden, sedan lilla B inte alls ville ligga i sängen och såsa bort den härliga morgonen. “Hallå är det nån vaken” försöker hon säga. “Vakna nu, jag vill ha uppmärksamhet!”.

Men A försökte amma till sömns och jag låg vaken och lyssnade, kanske låter helt sjukt, men jag har väldigt svårt att somna om trots öronproppar och kuddar. Och när jag ligger i sängen utan att kunna somna om behöver jag röra på mig lite, det gör ont i min lilla kropp. Och tydligen råkade jag röra på mig precis när B var på väg att somna för plötsligt sa A att nu hade jag vänt på mig och andats tungt en gång för mycket för nu kunde inte B somna om alls, så nu fick jag ta hand om den här röran SJÄLV. Sa hon. Och gick och la sig i ett annat rum. Men. Sa jag. Men. Jag vände inte på mig med flit. Men.

Jag vet att det är svårt att få bebisar att somna om. Och det är svårt att få mig att somna om. För att inte tala om femåriga L, att lämna sängen utan att få henne hängandes i kalsongerna är nästan omöjligt. “Var ska du” säger hon och sätter sig blixtsnabbt upp i sängen hur mycket jag än försöker smyga upp med B i famnen.

Så klockan är 05.45 och jag och mina barn sitter i soffan och blinkar mot två stearinljus. Det är gryning och dimman ligger tjock ute på gatan. Den lilla gapskrattar, hon njuter av den klara rena världen omkring henne, inte ännu försmutsad av dåliga tankar och handlingar. Jag tittar på henne och förstår vad jag var ute efter den där morgonen i Vita Bergsparken.

Posted in Barn | No Comments »

Jag är Världens Tålmodigaste Pappa. Tredje natten i rad jag vårdar min hostande dotter. Hon är så trött. Men hon kan inte sova. Jag ligger bredvid henne på soffan i vardagsrummet (så att A och B ska få sova i sovrummet). Hon hostar och hostar, hela hennes kropp skakar. Stackars. Och stackars mig, kör in öronpropparna långt in, sätter på mig hörselskydd utanpå. Men ändå hör jag hennes lidande, inga hörselskydd i världen kan få mig att inte höra. Till slut somnar jag ändå, och när det blir morgon har jag varit upp fyra fem gånger och hämtat vatten, kokat honungsvatten, följt med henne till toa, gett henne placebo-piller och satt henne upp mot kuddarna.

Det underligaste är att någon gång där under natten så börjar jag tycka om det. Det känns som att vi är på resa någonstans, det känns mysigt att ligga i soffan istället för sängen. Jag tittar ner på henne där hon ligger och suger på tummen och vet att det jag gör nu, det är det viktigaste i världen för mig just nu.

Posted in Barn | No Comments »

Skickat till: nyhetstips@dn.se

Hej DN, jag vill tipsa om ett mycket grovt brott mot tryckfriheten. Någon måste ha brutit sig in på er server igår och tagit bort ett flertal artiklar jag såg där igår.

Det rör sig om en omfattande omröstning där alla besökare på er hemsida fick sätta betyg på borgerliga ministrar. Jag var själv inne och satte betyg, och det gick enkelt och bra, inget verkade fel då.

Nästan alla hade satt ettor, det var bara ett fåtal som satt något annat än ettor faktiskt. Därför var jag spänd på att se resultatet idag - vad tycker egentligen DN.se’s besökare om alliansen? Det är ju annars en väldigt urban och borgerlig läseskara, det har jag kunnat se på tidigare omröstningsresultat.

Men hur jag än letar hittar jag inte dessa sidor. Jag är därför rädd att det har skett ett i mina ögon grovt brott. Jag hoppas verkligen ni hittar de terrorister och yttrandefrihetshatare som försöker tysta den borgerliga pressens moderskepp.

MVH

Sven B

UPDATE: Efter att ha letat länge länge (och efter att mitt mail ovan skickades till DN) lyckades jag hitta en liten notis där resultatet presenteras. Skönt att det inte var några terrorister på gång, jag misstänkte annars Al Qaida.

Posted in Politik | No Comments »

Det är svårt med namn. Dom biter sig fast. Som dagiset Tittmyran i Gävle, som jag läst om så mycket för att de tidigt började med en tydlig genomtänkt genuspedagogik. Som tydligen har lönat sig bra om man ska tro på intervjun med de två ungdomar som publiceras i dagens SvD. De säger sig båda ha goda erfarenheter av förskolan. Gud vad jag skulle önska att min dotters dagis tillämpade åtminstone en tiondel av de pedagogiska metoder Tittmyran (och Björntomten, en annan avdelning på samma dagis i Gävle) provat fram.

Men åter till namnet. Tittmyran, vad är det? En kombination av två ord som båda är suspekta, vad tror dom man får för associationer? Och allt detta snack om genus, jag måste säga det, jag har så svårt för det ordet. GENUS, det låter som penis eller nåt. Alla ord som slutar på -us är lite äckliga. Jag tror jag har sett minst två filmer där skurken heter JANUS. Därför använder jag hellre det fräsiga ordet “könsroller”. Sug på det.

För er som verkligen vill veta mer om hur illa det är ställt på landets förskolor har jag läst en superbra statlig utredning (eller delbetänkande om man ska vara petig), kolla in den här: Den könade förskolan, från 2004.

Posted in Könsroller | 1 Comment »

Den trendiga frisörtjejen sa att jag kunde använda en locktång för att få lite volym på håret - “Om din tjej har en sån kan du ju låna den, om du bara tar lite grann så syns det inte att du använt locktång”.

Ja tänk vad skulle kunna hända då.

Posted in Könsroller | No Comments »

Det införlivade. Det ordet. Införlivade. Vad säger man på engelska, jag kollar… incorporated.

Nja det är inte riktigt samma sak, jag hade hoppats att det fanns ett engelskt ord som mer känslomässigt fångade innebörden i ordet. Men ingen sådan hjälp. Tillbaka till svenskan - IN-FÖR-LIVADE. Något man lever in, för in i sitt liv, och inlever, genom för, inför-livet-levelser?

Ofta får jag starka hopplöshetskänslor inför dessa införlivade …ting. Eller rättare sagt, där i dessa införlivade känslor och beteenden bor hela min hopplöshet. Som ett litet bo inom mig, där det ligger små nystan… Om jag bara kunde hitta det, skaka ut, röka ut det.

Allt det med mig själv jag inte rår på - det är det införlivade. Det giftiga, som förråder mig, säljer ut mig, avslöjar vem jag är.

I somras råkade jag fotografera den här raggarbilen i en håla i södra Norrland. Den stod snett över hela parkeringen utanför ICA och lät som en traktor, barnen vågade knappt gå förbi. Inuti satt en karl i jeansjacka och rökte och sneglade på mig.

Den här bilen hade en sticker på bakrutan som jag tycker är väldigt intressant. Det går nog inte att läsa på den lågupplösta bilden nedan så jag skriver ut det: “OM JAG GÖR SOM MIN FRU SÄGER SÅ FÅR JAG BESTÄMMA.” När jag såg den blev jag mest förvirrad, det var så komplicerat.

Läs det ett par gånger och tänk igenom innebörden. Jag försöker här bryta ner det hela för min egen skull. 1. Klistermärket erkänner innebörden av patriarkatet. 2. Klistermärket ironiserar över det faktum att många män har svårt att ta initiativ och tänka på andra än sig själva. 3. Klistermärket gör det klart att bilägaren har en fru, att han är man. 4. Klistermärket avslöjar att mannen har sådan total makt över sin fru att hon säger det han vill, att hon är utan egen vilja.

“OM JAG GÖR SOM MIN FRU SÄGER SÅ FÅR JAG BESTÄMMA.” Det är så grovt, så intellektualiserat på nåt vis. Det är lite som koncentrationslägren - själva arbetet, planerandet, genomförandet av avrättningsplatserna, det skrämmer lika mycket som vetskapen om hatet som ligger bakom det hela. Så känner jag inför den här stickern. Vem har gjort den, varför?

Hopplöshet.

Posted in Könsroller, Personligt | 4 Comments »

– Jag var besatt av en sexualitet som tvingade mig till ständiga trolösheter och tvångshandlingar, ständigt plågad av begär, rädsla, ångest och dåligt samvete.

Åtta barn skapade han, åtta liv. (Varav ett, dottern Maria, fick vänta tills hon var 22 innan pappa i förbifarten erkände sitt faderskap. )

Ändå valde han att sitta och stirra ut över havet och sura. När han kunde ha varit med sina barn och barnbarn. Så, låt oss stava det tillsammans - högt så att han hör i sin eka där han sitter och ror i dödens flod: G.U.B.B.E.

Posted in Könsroller | 2 Comments »

Äntligen! Om en timma ska jag få klippa mig till slut, det tog fan två veckor att få tid på salongen jag brukar besöka. Jag känner mig så löjlig som går på salong och klipper mig, alla mina tuffa kompisar klipper sig själva eller varandra, men jag orkar inte fråga L eller J den här gången, betalar hellre massa pengar. Det känns så lyxigt också, jag är värd det, goddamit.Under dagens cykelfärd till jobbet försökte jag hitta en bra låt på min iPod. Ibland känns det så uselt att ha 9000 låtar att välja på, jag kör på shuffle men får liksom bara skippa alla underliga punklåtar eller trista jazz-dängor. Orimligt att välja bland så många!! Men nånstans vid Globen hittade den lilla svarta rätt, en av Pavements bästa låtar.

Darlin dont you go and cut your hair

Do you think its gonna make him change?

Im just a boy with a new haircut

And thats a pretty nice haircut

Charge it like a puzzle, hit me wearin muzzles

Hesitate to die, look around, around, the second drummers drowned

His telephone is found

Vilket blaj, och det försökte man sjunga med i lite snyggt. Förnedring.

Nu sitter jag här och försöker lista ut en bra frisyr. Jag tänkte jag skulle be henne klippa mig som en bully, nån slags kort lite skruvad mobbar-frisyr. Jag tror det skulle passa mig, jag behöver nåt som balanserar upp mina trötta ögon och mesiga bebis-pappa-stil.

Jag hittade en frisyr jag gillar, kolla bilden nedan. Men tror inte mitt hår har den rätta kvaliten, som man brukar säga.

Posted in Personligt | No Comments »

Jag har inget att säga. Kroppen värker av sömnlöshet och två ungjävlar som försöker lägga sig ovanpå mig hela nätterna. Lyckligtvis omger jag mig nuförtiden med människor som har vett att bry sig om en stackars bebispappa, det känns bra att bli bemött med någon slags respekt istället för usla förslag. Jaja, jag får iallafall slippa barnen om dagarna fyra dagar i veckan, det känns lyxigt.

Jag önskar jag var någon annanstans, t ex här:

Posted in Barn | No Comments »

Jag vill varna känsliga läsare. Nedanstående text kan innehålla extrema värderingar som kan verka stötande för vissa.

Fyra år. Hon hann inte bli mer än fyra år förrän hon gav upp hoppet om att vara nära en pojke. Hon slutade förvänta sig att de skulle lyssna på henne, vända sig till henne med lekförslag och ideér.

Eller ska man vända på det? Pojkarna hann inte bli mer än fyra innan de förtryckte min dotter så mycket att hon inte längre kunde vara nära dom.

Det enda sätt L nu kan vara nära pojkar på är genom heteronormativa kärleksrelationer. Och det enda sätt pojkarna kan vara nära varandra på är genom våldsamma lekar. När hon föreslår något lyssnar dom inte. Men när de talar så lyssnar hon. När de leker två springer de ifrån henne och kastar sand. När hon leker med en annan flicka bjuder dom in och arrangerar lekar där pojkarna får vara i centrum.

Det är dags att sörja att inte heller våra barn, barn till feminister och medvetna, kunde komma nära varandra över könsgränserna. Det är dags att ge upp en smula. Att leva i förnekelse, eller någon slags dröm om att våra barn inte blev som vi, att de skulle vara jämställda, tjänar ingen på. Allra minst våra barn, ironiskt nog.

Jag tycker så synd om min dotter som inte ens vågar säga ifrån. Jag vill säga åt henne att hon måste skrika åt dom och slå tillbaka. Jag vill säga att var inte så jävla mesig. Men det är ju inte hennes fel.

Och jag tycker så synd om pojkarna, som redan är härdade. De har de så jävla hårt, annars skulle de inte heller utsätta andra för skiten.

Jag menar inte att min dotter är befriad från stereotypa kvinnorollsmönster. Hon är full av dom. Det gör ont att se. Men att se små pojkar förtrycka henne, det känns värre. Kanske för att det är någon utifrån som gör det mot henne. Kanske för att man kan inbilla sig att det går att göra något åt. Eller kanske för att jag blir så påmind om vem jag är, hur jag var när jag var liten. Att det var jag, som stod där och slog och slog, alldeles ensam.

EDIT: Sen finns det såklart undantag… enstaka normbrytare. Kanske just Din son…

Posted in Barn, Könsroller | 2 Comments »