Som liten pojke fick jag inte den fysiska närhet och bekräftelse jag behövde. Det var nog inget unikt, jag skulle tro att de flesta pojkar har det så. Min mamma var inte speciell på något sätt. Vi pojkar får ju ganska omgående veta också att det är mesar och bögar som kramas med morsor, så det är inte direkt något man skyltar med om det nu skulle va så att man fortsätter vara nära mamma efter man fyllt två.
Men snart fick jag ju veta att jag skulle kunna få närhet av flickor istället för mamma. Som liten pojke är det smått förvirrande. Man får ju dessutom inte visa ömhet bara så där. Jag tror jag slogs med pojkkompisar för att få vara nära dom. Och jag gjorde som de flesta andra pojkar, drog flickorna i håret och i vissa fall kunde man gå så långt som att brottas och kittlas.
De vidriga tonåren. Jag började ana att jag skulle kunna få vara nära på riktigt. NAKEN! Wow. Jag minns hur jag fantiserade om det. Och när jag de första gångerna jag försökte hångla, hur vi låg i timmar och rörde varandra, med tungorna i varandras munnar. En tjej jag hånglade med hade tandställning, jag fick sår på tungan men sa inget, det var värt det. Jag såg ett par på Kafe44 för ett tag sen, dom såg ut att vara 13-14. Dom satt i en kvart och kysstes, det såg ut som att kropparna gick ner i någon slags lätt koma.
Idag när jag är stressad småbarnsförälder känns dom där första fysiska mötena smått surrealistiska, hur mycket tid man la på att bara ligga nära…
Så när jag var liten väcktes en besatthet hos mig - jag verkar inte vara ensam om den, snarare tvärtom. Jag ville vara jättenära tjejer, jätteofta. Det har gått många många år sedan dess, men jag känner mig ofta som en fjortonåring inför kvinnors kroppar. Det är inte min vanliga hjärna som bestämmer vad jag vill, utan det är väl inövade mönster i hjärnan som fått hållas relativt ostörda sedan de planterades där. (Jag tror stenhårt att jag lika gärna kunnat vara homosexuell, om mina föräldrar varit annorlunda och jag inte formats så hårt i heteronormativa sociala grupper. Den sexualitet jag fick genom media och omgivningen i en norrländsk by var ganska långt ifrån jämställd, frihetlig och queer, om ni fattar ungefär vad jag menar.)
För några månader sedan bestämde jag mig för att göra upp med dom här mönstren. Jag vill inte vara en irrationell närhetsfanatiker längre. Jag vill vara fri att känna, fri att vilja. Jag vill veta om jag är ute efter närhet, ömhet, mamma eller sex.
Jag tror det är en nyckelfråga för mig. Om jag kan ta makten över det behovet och begäret inom mig kan jag också börja ta ansvar för vad jag vill. Men jag måste erkänna, det ser ganska mörkt ut. Att ta makten över sin sexualitet, det är inte som att bestämma sig för att sluta med socker i kaffet (inte heller lätt…).
Posted in Könsroller | No Comments »
